Nytt jobb :)
De ringde precis från en förskola en bit utanför Alingsås och bad mig komma!
Jag ska va där mellan 12 och 16.30 - asgo arbetsdag : P
Oj, nu måste jag skynda mig, har ju knappt gått upp än!
Jag ska va där mellan 12 och 16.30 - asgo arbetsdag : P
Oj, nu måste jag skynda mig, har ju knappt gått upp än!
Nytt, snyggt, gött
Jag har äntligen klippt mig!
Tog före och efterbilder för att visa folk hur mycket det behövdes och hur mcyekt bättre det blev. :)
Före
Efter!
Erkänns go förbättring :)
Gaah
SÅ jobbigt!!!
Ändå sen i fredags har jag trott att det var en dag längre fram.
Verkligen varje dag har jag tänkt det!
Sjukt irriterande...
Tänkte till exempel börja packa dansväskan till imorgon, men det är ju på torsdag ja ska dansa...
Fan...
Men ja ska jobba imorgon...
Jaja, jobbigt i alla fall.
Hoppas de går över snart...
Några tips?
Ändå sen i fredags har jag trott att det var en dag längre fram.
Verkligen varje dag har jag tänkt det!
Sjukt irriterande...
Tänkte till exempel börja packa dansväskan till imorgon, men det är ju på torsdag ja ska dansa...
Fan...
Men ja ska jobba imorgon...
Jaja, jobbigt i alla fall.
Hoppas de går över snart...
Några tips?
Cityjävlarna, rövslickarna och Jag
Det är otroligt vad folk gör för att ställa sig in hos en. Och vad de gör för att man ska köpa vad de säljer.
Idag har jag blivit utsatt för två rätt starka sånna exempel.
Jag åkte in till Göteborg idag för att träffa Edvard.
På väg till att möta honom gick jag över Drottningtorget och där kan man i princip inte smita undan tidningsutdelarna. Jag brukar inte bry mig så mycket om dem. Vill jag ha en tidning så tar jag en, annars tackar jag nej. Jag har vänner som tycker dom är mycket jobbiga för att de är så påstridiga och obehagliga och de har svårt att säga nej till dem. Det har jag inte tyckt. Innan idag.
Jag gick där i min egna värld och funderade över de stora livsfrågor som just nu bryr itt lilla huvud.
Väder, musik, jobb, vänner och annat strunt, med andra ord.
Jag närmar mig tidningspojkarna och ser att dom också har sett mig, för både City- och .SEpojkarna börjar röra sig åt det håll där jag kommer att korsa deras "terratorie".
Precis innan vi möts säger cityjäveln "Hey! How you doin'?" Jag svarar lite osäkert "Hey" för jag är osäker på om han kan svenska och bara lattjar eller om han inte kan svenska alls.
I samma stund som jag ler oh tar tidningen säger han: "Mm, sexy..." Och synar mig upp och ner.
Först blev jag så chockad att jag nog behöll fånleendet, och jag hinner ta några steg och en tidning till innan jag inser vad han just gjorde.
Då blir jag förbannad.
Vem fan är han att titta på min kropp som ett byte som värderas!? Jag vill inte ha hans äckliga ögon på min kropp!
Sen inser jag att hans ögon och min kropp egentligen inte har något med varandra att göra.
Det där var bara något han gjorde för att visa uppskattning för att jag tog en tidning, eller för att försäkra sig om att jag skulle göra det. Han brydde sig egentligen inte alls om hur ag såg ut och trodde att jag tyckte om det och blev glad. Fy fan. Hoppas någon kommer förklara för honom att det är äckligt och svinigt.
Efter några timmar i Edvards behagliga sällskap och en läppring rikare var jag på väg mot tåget som skulle ta mig hem. Då ringer mobilen och ett 08-nummer visar sig på skärmen.
Jag känner ingen i Stockholm och förstår att det är ett företag av något slag.
Mycket riktigt, det är Halebop som ringer och kollar läget lite.
"Hej! Du har ju varit halebop kund ganska länge, men bytte nyligen och provade på Parlino, hur tycker du att det har gått?"
"Ja... Rätt dåligt" Svarar jag.
"Jaha, okay" säger kvinnan "du hade ju ett kontaktkort och därför kan vi se hur mycket pengar du har använt och du var en av våra bästa kunder." "Eeh, va?" Jag använder lite drygt 100 kr i månaden med mobilen och förstår att det måste vara rent fjäsk.
"Ja, därför vill jag erbjuda dig 200 kr i samtalspoot om du byter tillbaka till halebop"
Whaaaaat?
Jag har redan begärt att flytta mitt nummer tillbaka och det händer imorgon, så det sa jag och då sa hon att dom ändå var så glada och att hon skulle försöka fixa så att jag fick det i alla fall.
Va fan? Jag fattar ingenting... Marknaden måste vara hård eller nåt, för det där var skumt.
Men men, jag är inte den som säger nej till gratissaker från multimiljonföretag så jag tackar och ockar om det kommer, men jag måste säga att det är mycket underligt och det säger en del om konkurrensen när jag är en riktigt bra kund...
Idag har jag blivit utsatt för två rätt starka sånna exempel.
Jag åkte in till Göteborg idag för att träffa Edvard.
På väg till att möta honom gick jag över Drottningtorget och där kan man i princip inte smita undan tidningsutdelarna. Jag brukar inte bry mig så mycket om dem. Vill jag ha en tidning så tar jag en, annars tackar jag nej. Jag har vänner som tycker dom är mycket jobbiga för att de är så påstridiga och obehagliga och de har svårt att säga nej till dem. Det har jag inte tyckt. Innan idag.
Jag gick där i min egna värld och funderade över de stora livsfrågor som just nu bryr itt lilla huvud.
Väder, musik, jobb, vänner och annat strunt, med andra ord.
Jag närmar mig tidningspojkarna och ser att dom också har sett mig, för både City- och .SEpojkarna börjar röra sig åt det håll där jag kommer att korsa deras "terratorie".
Precis innan vi möts säger cityjäveln "Hey! How you doin'?" Jag svarar lite osäkert "Hey" för jag är osäker på om han kan svenska och bara lattjar eller om han inte kan svenska alls.
I samma stund som jag ler oh tar tidningen säger han: "Mm, sexy..." Och synar mig upp och ner.
Först blev jag så chockad att jag nog behöll fånleendet, och jag hinner ta några steg och en tidning till innan jag inser vad han just gjorde.
Då blir jag förbannad.
Vem fan är han att titta på min kropp som ett byte som värderas!? Jag vill inte ha hans äckliga ögon på min kropp!
Sen inser jag att hans ögon och min kropp egentligen inte har något med varandra att göra.
Det där var bara något han gjorde för att visa uppskattning för att jag tog en tidning, eller för att försäkra sig om att jag skulle göra det. Han brydde sig egentligen inte alls om hur ag såg ut och trodde att jag tyckte om det och blev glad. Fy fan. Hoppas någon kommer förklara för honom att det är äckligt och svinigt.
Efter några timmar i Edvards behagliga sällskap och en läppring rikare var jag på väg mot tåget som skulle ta mig hem. Då ringer mobilen och ett 08-nummer visar sig på skärmen.
Jag känner ingen i Stockholm och förstår att det är ett företag av något slag.
Mycket riktigt, det är Halebop som ringer och kollar läget lite.
"Hej! Du har ju varit halebop kund ganska länge, men bytte nyligen och provade på Parlino, hur tycker du att det har gått?"
"Ja... Rätt dåligt" Svarar jag.
"Jaha, okay" säger kvinnan "du hade ju ett kontaktkort och därför kan vi se hur mycket pengar du har använt och du var en av våra bästa kunder." "Eeh, va?" Jag använder lite drygt 100 kr i månaden med mobilen och förstår att det måste vara rent fjäsk.
"Ja, därför vill jag erbjuda dig 200 kr i samtalspoot om du byter tillbaka till halebop"
Whaaaaat?
Jag har redan begärt att flytta mitt nummer tillbaka och det händer imorgon, så det sa jag och då sa hon att dom ändå var så glada och att hon skulle försöka fixa så att jag fick det i alla fall.
Va fan? Jag fattar ingenting... Marknaden måste vara hård eller nåt, för det där var skumt.
Men men, jag är inte den som säger nej till gratissaker från multimiljonföretag så jag tackar och ockar om det kommer, men jag måste säga att det är mycket underligt och det säger en del om konkurrensen när jag är en riktigt bra kund...
Gött
Haft en produktiv och lyckad dag.
Åkte med Caroline till Göteborg, handlade snabbt och lätt 3 tröjor - grymt snygga och billiga = perfekta.
Kollade runt i lite andra butiker, hittade inget, och gick sen o käka på mumsig veggoresturang - Andrum.
Definitivt att rekommendera!
Gick till Dansbutiken, kollade in skorna, valde ett par och köpte dem.
Gick på café, åt och drack lite mer för skojs skull.
Åkte tillbaka till Alingsås, cykla till mammas jobb, vänta på att hon sluta.
Vi åkte till tygbutik och mötte Emily (syster) där.
Just det, min syster som bor i Åhus är hemma för tillfället.
Letade och hittade nya snygga gardiner, åkte hem och här är man nu.
Mycket trött men även mycket nöjd.
De sa' va gött å leva, anna's kan de kvetta....
Åkte med Caroline till Göteborg, handlade snabbt och lätt 3 tröjor - grymt snygga och billiga = perfekta.
Kollade runt i lite andra butiker, hittade inget, och gick sen o käka på mumsig veggoresturang - Andrum.
Definitivt att rekommendera!
Gick till Dansbutiken, kollade in skorna, valde ett par och köpte dem.
Gick på café, åt och drack lite mer för skojs skull.
Åkte tillbaka till Alingsås, cykla till mammas jobb, vänta på att hon sluta.
Vi åkte till tygbutik och mötte Emily (syster) där.
Just det, min syster som bor i Åhus är hemma för tillfället.
Letade och hittade nya snygga gardiner, åkte hem och här är man nu.
Mycket trött men även mycket nöjd.
De sa' va gött å leva, anna's kan de kvetta....
Härligt!
Jag kom med i båda mina önskade kurser! : D
Och så himla billigt!
Jag kan bara slå en kraftig sving för min dansklubb West Coast Jitterbugs - www.wcj.nu
Superbra, ideel förening som bjuder på kurser och socialdanstillfällen för mycket billiga penningar!
Hurra!
Bloody lovely
Fan vad bra musik jag har just nu!
Det lär väl inte dröja länge innan jag har tröttnat på en del av det, eftersom jag har en tendens att lyssna sänder musik jag tycker om och dessutom tröttnar jag på saker väldigt lätt.
Det mest uppskattade i iTunes repertoar just nu:
Regina Spektor, Jason Mraz, Paolo Nutini, Imogen Heap, Calaisa, Damien Rice, Anna Ternheim och Fall Out Boy. En släng av Jamie Cullum då och då skadar inte heller.
Blandningen som dessa grupper och artister ger mig i musikbredd ger mig allt det jag behöver av musik; glädje, sorg, sympati, tidsfördriv och förundran.
Det är helt enkelt perfekt!
Dagens låt: Curbside Prophet - Jason Mraz
Dramaqueen?
Det kanske inte är så farligt ändå.
Jag kanske inte är så hemsk, irriterande och vidrig som jag föreställer mig.
(Snälla, bespara mig sympatikommentarerna)
Ett samtal idag gjorde mig glad och piggade upp mig mycket.
Det var så skönt att höra att någon var intresserad av mitt sällskap.
Så fint att någon tog sig tiden att inte bara brusa förbi mig utan stanna och prata lite.
Tack för det.
Anmälde mig till höstens danskurser idag också.
Jag och Anton vill gå medel och själv vill jag gå Lindy Hip Hop.
Det låter så sjukt ball!
Jag älskar lindy hop och hip hop är grymt, så en blandning kan väl bara bli en hit?
Hoppas jag kommer med.
Det är inte troligt eftersom många vill gå den, men jag hoppas ändå.
Foto: Malin Lundblad Källa: wcj.se
Fy fan vad kul det ska bli att dansa igen.
Har saknat det mycket.
Ska äntligen köpa dom där dansskorna jag längtat efter.
Det kanske inte är så farligt ändå?
Fan...
Jag är för trött för att sova.
Ska jobba imorgon.
Jag orkar inte med det här.
Väntan. Tankarna. Fantasierna. Förväntningarna. Logiken. Känslan.
Och du din jävel gör det inte lättare.
Fan...
Nej, jag är inte redo.
Ska jobba imorgon.
Jag orkar inte med det här.
Väntan. Tankarna. Fantasierna. Förväntningarna. Logiken. Känslan.
Och du din jävel gör det inte lättare.
Fan...
Nej, jag är inte redo.
Veckans uppdrag!
Nu har jag tagit mig en sån där funderare som jag gör ibland, och jag har ett uppdrag till er!
Fråga mig inte varför ja funderar över sådanna här saker, det gör jag bara.
Här om dagen kom jag att tänka på det här med sex och kondomer och små snoppar och sånt.
Dåt tänkte jag; "Hm... Undra om man kan blåsa upp en kondom?"
Tro nu för all del inte att jag är helt jävla borta i bollen, jag vet att man kan blåsa upp en kondom som man blåser upp en ballong, vad jag undrar är om man kan blåsa upp en kondom när den sitter på snoppen?
Alltså, när pojken har fått på den lilla behållaren på den lilla spaken, kan den söta lilla flickan då blåsa upp den så att den står ut från den lilla spaken?
Nej, jag tror inte att man sen kan ha sex med den så, luften åker ur, men det är ändå något väldigt roligt!
Jag har ju för tillfället inget att ha sex med, så jag skickar ut en förfrågan till alla er sexare, hetero eller bögar! (ja, det krävs ju minst en penis, så alla ni flator somläser bloggen, ni får jobba vidare på gnugga-dilemmat
http://flickanfredrik.blogg.se/2007/july/gnugga.html#comment)
Så kom igen nu! Grabba tag i din sexare och undersök!
Gör det för min skull i alla fall : )
God morgon
Jag är en sån slappis...
Hade lätt kunnat sova mycket längre om jag inte ställt klockan, men jag mår inte bra av att sova för länge, så det var lika bra.
Igår sov jag läskigt länge.
Skulle börja jobba 14.30, och det är ju inte en tanke på att det skulle va något problem att vakna till!
(För er som det är det för, även mina vänner - sök hjälp!) :)
Jag vaknade till några gånger under morgonen/förmiddagen men somnade om igen och vaknade till slut med skuldkänslor vid tjugo i ett!
Detta kansk inte är något konstigt för vissa, men för mig är det sjukt jävla cp sent!
Jag mår dåligt i både kropp och själ när jag sover så länge, jag tycker inte om det alls.
Jag tror att jag är lite småsjuk, så jag skyller på det om varför jag sov så länge.
Jag sov nog inte så djupt heller för jag drömde hur mycket som helst.
Om bilar.
Och om att krocka. Riktigt läskigt var det.
Jag och mamma åkte omkring och det var typ glashalt övarallt!
Och jag körde för fort hela tiden.
Och bromsarna funkade inte.
Det var hemskt...
Körde bil första gången sen olyckan igår, det var lite småläskigt det med.
Nej, nu får jag försöka gör något av dagen.
Hade lätt kunnat sova mycket längre om jag inte ställt klockan, men jag mår inte bra av att sova för länge, så det var lika bra.
Igår sov jag läskigt länge.
Skulle börja jobba 14.30, och det är ju inte en tanke på att det skulle va något problem att vakna till!
(För er som det är det för, även mina vänner - sök hjälp!) :)
Jag vaknade till några gånger under morgonen/förmiddagen men somnade om igen och vaknade till slut med skuldkänslor vid tjugo i ett!
Detta kansk inte är något konstigt för vissa, men för mig är det sjukt jävla cp sent!
Jag mår dåligt i både kropp och själ när jag sover så länge, jag tycker inte om det alls.
Jag tror att jag är lite småsjuk, så jag skyller på det om varför jag sov så länge.
Jag sov nog inte så djupt heller för jag drömde hur mycket som helst.
Om bilar.
Och om att krocka. Riktigt läskigt var det.
Jag och mamma åkte omkring och det var typ glashalt övarallt!
Och jag körde för fort hela tiden.
Och bromsarna funkade inte.
Det var hemskt...
Körde bil första gången sen olyckan igår, det var lite småläskigt det med.
Nej, nu får jag försöka gör något av dagen.
Video av bilen
Jag har nu kommit på hur man får in film i inläggen, så här kommer de två filmer jag tog på när de vände bilen rätt igen.
Jag vet inte hur tydligt det syns riktigt, men det är vindrutan som trillar av där i mitten på första filmen.
Märk också det cpiga däcket och rinnandet av olja från under motorhuven i den andra filmen.
Jag vill göra en sak klar. Jag varken fotade eller filmade egentligen för att visa upp det.
Jag gjorde det för att jag inte ska kunna glömma hur illa det var och därför inte glömma vilken tur jag hade eller hur försiktig och uppmärksam jag måste vara i fortsättningen.
Tack för mig.
Jag vet inte hur tydligt det syns riktigt, men det är vindrutan som trillar av där i mitten på första filmen.
Märk också det cpiga däcket och rinnandet av olja från under motorhuven i den andra filmen.
Jag vill göra en sak klar. Jag varken fotade eller filmade egentligen för att visa upp det.
Jag gjorde det för att jag inte ska kunna glömma hur illa det var och därför inte glömma vilken tur jag hade eller hur försiktig och uppmärksam jag måste vara i fortsättningen.
Tack för mig.
Tack Gode Gud!
I den där högen med skrot satt jag för 1½ timme sen. Jag hängde också upp och ner i den för ungefär så länge sen.
Jag hade uppmärksamheten borta i typ en sekund och plötsligt vändes hela min värld upp och ner. Bokstavligt talat.
Jag hängde plötsligt i bilbältet och fattade inte vad fan som just hänt.
Jag fick väl knäppt loss mig, stängde av bilen och började rycka i dörrarna. Båda dörrarna var så pass bucklade att de inte gick att få upp och det var ungefär då min klaustrofobi gjorde sig påminnd.
Jag började fundera över att sparka ut ett fönster för att ta mig ut, men kollade i alla fall om de gick att veva ner först, otroligt skönt att inte ha elhissar just då!
Det första fönstret satt fast, så jag kröp till andra sidan och försökte där. Det satt också fast. Funderade över om det fanns risk att fönstren sprack på mig om jag försökte lite mer våldsamt, eftersom de troligen var utsatta för mycket tryck, men jag bestämde mig för att ta risken. Efter en stund fick jag ner ett fönster och kunde krypa ut.
Jag har mycket svårt att uppskatta hur lång tid det tog för mig att ta mig ut och minnet är inte glasklart heller, jag var nog i ett rätt gott chocktillstånd. Det är jag fortfarande. Det var heller ingen annan där, så jag vet inte säkert.
Det hände nästan precis vid mitt hus, så jag sprang in och ringde 112.
En kvinna svarade och frågade vad som hänt. Hur fan förklarar man? Jag visste ju knappt själv vad som hade hänt.
"Bilen ligger på taket, jag har rullat med bilen"
"Oj! Är du skadad? Behöver du ambulans? Var du ensam? Vem vill du ska komma?"
Är jag skadad? Ingen aning. Kände efter lite snabbt.
"Nej, jag mår bra, jag behöver inte ambulans och jag var ensam i bilen. Jag vet inte riktigt vem som borde komma, men bilen ligger över hela vår lilla väg, så nån måste flytta på den"
Jag blev skickad till polisen och efter något som nog var 20 min kom en polisbil och en bärgningsbil.
Fick för första gången användning för mitt körkort. Fick även blåsa.
Hade ringt mina föräldrar också, så efter ett tag kom mamma, den stackaren. Hon var väl som vanligt mer rädd än jag.
Vi pratade ett tag, och efter en stund kom en man fram till oss. Det var på en mycket liten väg och det är inte många som kör där, men den här mannen skulle dit och fiska i dammarna.
Han tog en snabb titt på oss och bilen som låg på ändå och sa:
"Kan ni flytta på bärgningsbilen, vi kommer inte fram."
Poliserna tittade på honom och sa lite försiktigt
"Ja, vi har ju lite att göra här, men vänta du en stund så ska vi flytta på den"
Då blev mannen irriterad och sa att det var hans fru som körde och att hon ville därifrån. Så polisen fick, efter menande blickar på varandra och på oss, be bärgaren att flytta på bilen så att de kunde komma förbi.
När han sedan började gå därifrån tittade han på bilen, skrattade till och kläckte ur sig:
"Ja, så går det när man kör för fort"
Då tog polisen ett steg fram och svarade
"Fast så var det inte i det här fallet" Det var det faktiskt inte. Kommer till det sen.
Mannen började då jiddra om något annat, men min mamma, älskar henne, vände sig till mannen sa till honom att knipa och gå därifrån. Hon fick beröm av polisen att hon inte hade klippt till honom.
Efter mycket om och men blev bilen vänd på rätt håll och dom fick iväg den.
Dom sa också något jag inte alls funderat över, att jag kan bli av med körkortet för det här. Vårdslöhet.
Vi får se hur det går. Men de sa också att de kunde se att jag inte kört så fort och att stenen jag kört på låg korkat nära vägen.
För det var så det gick till. Jag måste ha råkat styra bilen lite åt höger och där fanns en sten som fungerade som en ramp som fick bilen att bete sig som på en bilshow. Den fortsatte frammåt och snurrade runt.
Hade velat lägga in en film jag tog sen, på när de vänder tillbaka bilen. Där kan man se hur kvaddad den är, men jag vet inte hur man får in filmer i inläggen, så jag får väl visa för folk som är intresserade.
Jag mår ganska bra nu. Är som sagt chockad. Och stel i nacken. Lite ont i ena armen.
Vi får se, känner jag mig sämre får jag väl kolla upp det, men just nu vill jag bara vila.
Och, som rubriken säger, det finns bara en sak att säga: Tack Gode Gud att det gick så bra!
Det blev ett väldigt långt inlägg, men jag hade mycket att få ur mig.
Ursäkta...
...för stilen på det förra inlägget.
Jag skrev det så inlindat och med ett, till synes mycket misslyckat, försök till poetisk stuk för att det finns så mycket jag vill säga, men inte kan med.
Jag vill inte såra människor och jag vill heller egentligen inte oroa människor heller.
Med människor menar jag mina vänner.
Det är med andra ord mycket dumt att jag skriver det på min blogg, men som alla bloggare nog kan relatera till är det något med att göra sina känslor offentliga som också gör dem lite mildare.
Jag vet att andra kan läsa det och därför känns det lite bättre.
Jag måste få det ur mig, för att lätta lite på trycket och det här är det ställe jag dumpar sådant.
Egentligen spelar det nog ingen större roll om någon läser det eller inte, bara tanken på att andra kan läsa det och se lite hur jag känner gör att jag blir lite lugnare.
Var så god, förstätt med dit liv nu.
Jag skrev det så inlindat och med ett, till synes mycket misslyckat, försök till poetisk stuk för att det finns så mycket jag vill säga, men inte kan med.
Jag vill inte såra människor och jag vill heller egentligen inte oroa människor heller.
Med människor menar jag mina vänner.
Det är med andra ord mycket dumt att jag skriver det på min blogg, men som alla bloggare nog kan relatera till är det något med att göra sina känslor offentliga som också gör dem lite mildare.
Jag vet att andra kan läsa det och därför känns det lite bättre.
Jag måste få det ur mig, för att lätta lite på trycket och det här är det ställe jag dumpar sådant.
Egentligen spelar det nog ingen större roll om någon läser det eller inte, bara tanken på att andra kan läsa det och se lite hur jag känner gör att jag blir lite lugnare.
Var så god, förstätt med dit liv nu.
Kryphål?
Någon måste ha kommit på mig.
Hittat en lista över mitt liv och upptäckt att jag kommit undan länge nog.
"Så här glad kan man ju inte få vara så här länge" sa dom, och ändrade på det.
Dom tog allt. Rånade mig på minsta smula av mening och slet bort all grund och substans jag så kärt omfamnade.
Nu är jag bar. Naken.
Jag obsessar vid en tanke som aldrig kommer bli mer än just en tanke.
Du vill inte ens prata med mig. Jag förstår dig.
Just nu är jag inte hel. Risken är att jag faller för ett PR-trick och fullbordar mig själv med plast.
Jag tycker synd om mig själv. Det är fult, och jag vet det.
Men det spelar liksom ingen roll. Jag behöver det. Det är en bra undanflykt från att faktiskt göra något åt det.
Så nu sitter jag här. Väntar.
På att livet ska börja om.
Förlåt mig
Hittat en lista över mitt liv och upptäckt att jag kommit undan länge nog.
"Så här glad kan man ju inte få vara så här länge" sa dom, och ändrade på det.
Dom tog allt. Rånade mig på minsta smula av mening och slet bort all grund och substans jag så kärt omfamnade.
Nu är jag bar. Naken.
Jag obsessar vid en tanke som aldrig kommer bli mer än just en tanke.
Du vill inte ens prata med mig. Jag förstår dig.
Just nu är jag inte hel. Risken är att jag faller för ett PR-trick och fullbordar mig själv med plast.
Jag tycker synd om mig själv. Det är fult, och jag vet det.
Men det spelar liksom ingen roll. Jag behöver det. Det är en bra undanflykt från att faktiskt göra något åt det.
Så nu sitter jag här. Väntar.
På att livet ska börja om.
Förlåt mig
Tid är pengar
Ja, det finns ett uttryck som säger att tid är pengar. Tror du inte på det?
Då ska jag tala om något för dig.
Det är inte bara tid som är pengar. ALLT är pengar!
Du kostar pengar.
Så är det bara! Det finns inget du kan göra åt det.
Jag har funderat över detta många gånger under mitt liv, jag har ingen aning om varför, för jag vet egentligen inte om jag tycker att det är vidare intressant, men så är det i alla fall.
Jag vet att du nästan spricker av längtan att få höra vad jag menar, så jag ska förklara.
Det går inte att vara gratis, för allt du gör resulterar i att saker måste betalas för.
Det finns ju alla basic saker som att äta, spola vatten och köpa saker, det förstår ju vem som helst att det kostar.
Men sen finns det dom sakerna man kanske inte tänker på, som att när du slänger saker på marken kommer någon annan behöva plocka upp dem.
Då kanske du tänker "Ja, men det behöver ju inte vara någon som får betalt för det, bara en vänlig själ!"
Jo, visst det är sant. Hur få dom själarna nu är må vara.... Men det spelar ingen roll, det kostar ändå. För det sliter på den människan att göra det.
När människan i fråga böjer sig ner för att plocka upp dem sliter han inte bara på kläderna han/hon har på sig och har betalat för, utan även på sin kropp han/hon senare i livet kan komma att behöva laga för dyra pengar.
Visst låter det konstigt! Jag vet, men jag har funderat på det och det här är min blogg så om du inte gillar det, fuck off.
Men det inte bara låter konstigt, det är sant också!
När du går, kör, cyklar på en gata sliter du på asfalt som kommer behöva bytas.
När du rör på dig sliter du på din kropp som troligt kommer få problem och behöver lagas.
När du läser en tidning, får trycksvärta på fingrarna och kletar av det på en vägg (ja, det har jag gjort, det är ett riktigt exempel) sliter du inte ara på väggen utan kostar också, på samma sätt som förut, på människan som ska ta bort det och kanske också få betalt för det.
Dessa är tankar som åker igenom mitt huvud ibland. Det kan kanske vara bra att tänka på ibland, bara för att påminna sig själv om hur konsig vår värld är. Men å andra sidan kanske det inte alls är bra, utan bara helt onödigt och slöseri med tid. Men tid är väl pengar?
Eller vad säger du?
Läskigt
I natt hade jag svårt att somna.
Fråga mig inte varför, men det hade jag.
La mig vid lite innan 1 och somnade typ vid 2, tror jag.
Låg och tänkte, funderade och irriterade mig över att jag inte redan sov, när jag visste hur trött jag egentligen var.
Sen hände läskighet no. 1
Plötsligt lyser det i hea rummet.
Fläckar av ljus som dansar runt i rummet.
Det låter också.
Ett gällt, elektroniskt, skrikande ljud.
Det är min discoväckarklocka som har gått igång...
Det som är läskigt var att jag inte har en aning om varför den startade!
Det var inget alarm igångsatt eller något sådant.
Mycket konstigt.
Läskighet no. 2 hände en stund senare.
Jag blev väldigt vaken när alarmet gick (så man får ju ändå säga att den gjorde sitt jobb) men efter en stund började jag dåsa lite.
Då hör jag ett otroligt läskigt ljud.
Jag bor ute i skogen, så jag är van vid bara skogsljud och en bil nån gång i timmen, men det här ljudet var av ett helt annat slag.
Det gick väldigt fort, så jag minns det inte exakt, men jag minns att jag direkt efteråt associerade det till att någon blev skadad.
Det var ett gällt skri som lät mänskligt och förtvivlat.
Ny klarvaken låg jag spänd ett tag och lyssnade efter mer.
Men det lät inte mer.
Jag har ingen aning om var det var, men nu dagen efter hoppas jag att ingen kommer i blåvit bil och frågar om jag hört något konstigt under natten.
Visst, du kanske inte tyckte detta var så mycket att hänga i granen, men för mig som bara kunde se första halvtimman på Texas chainsaw massacre och fick seriösa mardrömmar av the ring (ja, den amerikanska versionen. Skulle aldrig i mitt liv få för mig att se den japanska!), var detta något som definitivt fick mig att blunda hårdare och hårdare tills jag tvingade mig själv att somna ifrån det.
Prestation!
Idag har jag skaffat mitt livs första gymkort!
För de flesta människor är detta inget vidare märkvärdigt, men för mig är detta något stort.
Det är på något sätt ett bevis på att jag börjar med något nytt.
Mitt nya liv!
Hahaha, fan vad mesig man kan va ibland...
Nej, nu ska ja sluta fula mig.
Jag har skaffat gymkort, fan vad jag är bra!
God natt
För de flesta människor är detta inget vidare märkvärdigt, men för mig är detta något stort.
Det är på något sätt ett bevis på att jag börjar med något nytt.
Mitt nya liv!
Hahaha, fan vad mesig man kan va ibland...
Nej, nu ska ja sluta fula mig.
Jag har skaffat gymkort, fan vad jag är bra!
God natt
Exposed
Idag ska jag skriva ett inlägg jag tänkt på att skriva sen jag startade den här bloggen.
Okay, jag har bara haft den i drygt en månad, men ändå.
Jag har inte bara funderat över att skriva detta, jag har också bävat inför det.
För dom som känner mig väl kommer detta inte vara någon överraskning, kanske heller inte intressant över huvud taget, och för dem som läst min info kommer det vara ett igenkännbart ämne.
Men för dem som inte vet någonting alls om mig kan detta nog låta mycket, mycket konstigt.
Jag har en stor fobi. Jag klarar inte av armveck.
När jag säger inte klarar av, menar jag verkligen på alla sätt och vis.
Jag kan inte titta på dem, inte känna på dem, inte se någon annan känna på dem, inte tänka på dem, inte höra om dem och absolut aldrig någonsin i mitt liv kan jag kittla i dem.
Jag kan inte förklara varför jag är sån. Jag är heller inte så värst kittlig i övrigt. Jag bara står inte ut med armveck!
Jag har inte alltid varit sån här, det dök upp i mitt sine för ca 4-5 år sedan. Fråga mig inte varför, jag har ingen aning. Och jag hade så gärna sluppit det!
Till en början trodde folk, mycket förståeligt, att jag hittade på och gjorde mig till för att vara märkvärdig, men efter hand förstod folk mer och mer att jag verkligen inte skämtar. Jag HATAR verkligen armveck!!
Folks första reaktion till detta, och den fasen kan ofta hålla i sig väl länge, är att reta mig jättemycket med det genom att på olika sätt göra mig uppmärksam på armveck. De pratar, pekar, kittlar, håller fast mig och petar på mig eller andra vidriga saker. Snart tröttnar de eller märker hur jobbigt jag tycker det är och då går det över.
Nästa stadie är nyfikenhet.
"Vad är det egentligen för fel på dig?"
Jag vet inte!
Det jag vet är att jag, när jag på olika sätt blir utsatt för armveck känner ilningar gå genom hela kroppen och får ett okontrollerbart behov av att klia mig och andra i armvecken.
Jag har faktiskt en ritual som brukar göra det hela bra igen.
Först måste jag klia, med knogarna så att det inte blir för hårt, den andra personen i armvecket och sedan pressa något tyg emellan, så att det inte kliar för mycket.
Sedan gör jag samma sak på mig själv.
Ofta går det bra utan tyget också, men det är bäst om jag får med tyget.
Jag vet nog vad du tänker...
"Jävlar vilken psychobrud!"
Men sanningen är att jag i övrigt är en hyffsat vanlig person och min fobi går för det mesta inte ut över någon utom mig själv.
Döm mig om du vill, men tro inte att jag ljuger. Fråga mina vänner.
Några finns bland mina länkar.
Fråga, så får du se. Eller så kan du bara tro mig.
Under tiden jag har skrivit det här inlägget har jag kliat mig i armvecken ca 7 gånger.
Okay, jag har bara haft den i drygt en månad, men ändå.
Jag har inte bara funderat över att skriva detta, jag har också bävat inför det.
För dom som känner mig väl kommer detta inte vara någon överraskning, kanske heller inte intressant över huvud taget, och för dem som läst min info kommer det vara ett igenkännbart ämne.
Men för dem som inte vet någonting alls om mig kan detta nog låta mycket, mycket konstigt.
Jag har en stor fobi. Jag klarar inte av armveck.
När jag säger inte klarar av, menar jag verkligen på alla sätt och vis.
Jag kan inte titta på dem, inte känna på dem, inte se någon annan känna på dem, inte tänka på dem, inte höra om dem och absolut aldrig någonsin i mitt liv kan jag kittla i dem.
Jag kan inte förklara varför jag är sån. Jag är heller inte så värst kittlig i övrigt. Jag bara står inte ut med armveck!
Jag har inte alltid varit sån här, det dök upp i mitt sine för ca 4-5 år sedan. Fråga mig inte varför, jag har ingen aning. Och jag hade så gärna sluppit det!
Till en början trodde folk, mycket förståeligt, att jag hittade på och gjorde mig till för att vara märkvärdig, men efter hand förstod folk mer och mer att jag verkligen inte skämtar. Jag HATAR verkligen armveck!!
Folks första reaktion till detta, och den fasen kan ofta hålla i sig väl länge, är att reta mig jättemycket med det genom att på olika sätt göra mig uppmärksam på armveck. De pratar, pekar, kittlar, håller fast mig och petar på mig eller andra vidriga saker. Snart tröttnar de eller märker hur jobbigt jag tycker det är och då går det över.
Nästa stadie är nyfikenhet.
"Vad är det egentligen för fel på dig?"
Jag vet inte!
Det jag vet är att jag, när jag på olika sätt blir utsatt för armveck känner ilningar gå genom hela kroppen och får ett okontrollerbart behov av att klia mig och andra i armvecken.
Jag har faktiskt en ritual som brukar göra det hela bra igen.
Först måste jag klia, med knogarna så att det inte blir för hårt, den andra personen i armvecket och sedan pressa något tyg emellan, så att det inte kliar för mycket.
Sedan gör jag samma sak på mig själv.
Ofta går det bra utan tyget också, men det är bäst om jag får med tyget.
Jag vet nog vad du tänker...
"Jävlar vilken psychobrud!"
Men sanningen är att jag i övrigt är en hyffsat vanlig person och min fobi går för det mesta inte ut över någon utom mig själv.
Döm mig om du vill, men tro inte att jag ljuger. Fråga mina vänner.
Några finns bland mina länkar.
Fråga, så får du se. Eller så kan du bara tro mig.
Under tiden jag har skrivit det här inlägget har jag kliat mig i armvecken ca 7 gånger.
Nostalgin och framtiden
Sitter nu här i en lägenhet i "centrala" Bjärnum, dricker folköl, har precis käkat pizza och så kollar jag på en inspelning med konserter med min gamla klass...
Det sticker nästan lite i hjärtat, hur många småfalska toner det än blir.
Lägenheten är Linas och den är jättefin!
Vi har packat upp som tokar, monterat möbler och försökt göra detta till lite mer av ett hem.
har varit i Skåne nu några dagar, först för att hälsa på systern min med pojkvän och nya små kattungar, sen för att titta på mamma när hon tävla och nu för att inviga älskade vännens nya plejs.
Riktigt mysigt!
Nu ska vi kolla på tv, dricka mer öl, äta popcorn och prata om allt sånt vi pratar så bra om.
Imorgon åker jag hem igen och inte träffa henne på länge, men hon är lycklig, så jag är nöjd :)
Det sticker nästan lite i hjärtat, hur många småfalska toner det än blir.
Lägenheten är Linas och den är jättefin!
Vi har packat upp som tokar, monterat möbler och försökt göra detta till lite mer av ett hem.
har varit i Skåne nu några dagar, först för att hälsa på systern min med pojkvän och nya små kattungar, sen för att titta på mamma när hon tävla och nu för att inviga älskade vännens nya plejs.
Riktigt mysigt!
Nu ska vi kolla på tv, dricka mer öl, äta popcorn och prata om allt sånt vi pratar så bra om.
Imorgon åker jag hem igen och inte träffa henne på länge, men hon är lycklig, så jag är nöjd :)
Trevlig dag
Det har varit en bra dag.
Gick visserligen upp tidigt för att åka på intervju med en rektor inne i stan.
Jag skulle träffa honom för att han skulle kunna säga om han tyckte att jag skulle få vara med i vikariepoolen eller inte.
Det gick fort och det kändes som att det gick bra också.
Sen åkte jag hem och åt frukost för att sedan sticka till jobbet för APT.
Känns rätt meningslöst att va med där, eftersom ja bara e sommarvikarie och slutar snart, men ja fick ett par pass till i alla fall.
Var klar där efter typ enoenhalv timme och stack hem.
Solen sken som en tok!
Slappade hemma några timmar, hade de gott.
Anton kom och vi åkte ut på landet, hem till en gammal kompis.
Vi hälsade på hästarna och började fixa med en av dem.
Vi red i paddocken en stund, fan vad jag har saknat det!
Det var typ 1½ år sen sist och innan dess var det lika länge.
Anton satt för typ första gången på hästrygg och jag tycker han klarade sig oväntat bra!
Åkte hem, åt otroligt god mat, tittade på dansprogram och sen dansade vi ikapp oss på de Anton missade i kursen i våras.
Just det, vi dansar Lindy Hop, men det kan vi ta en annan gång...
Sen åkte han, jag var ensam och kvällen fortsatte härligt.
Gilmore Girls först och nu börjar So You Think You Can Dance!
Hoppas alla är lika nöjda som jag :)
Gick visserligen upp tidigt för att åka på intervju med en rektor inne i stan.
Jag skulle träffa honom för att han skulle kunna säga om han tyckte att jag skulle få vara med i vikariepoolen eller inte.
Det gick fort och det kändes som att det gick bra också.
Sen åkte jag hem och åt frukost för att sedan sticka till jobbet för APT.
Känns rätt meningslöst att va med där, eftersom ja bara e sommarvikarie och slutar snart, men ja fick ett par pass till i alla fall.
Var klar där efter typ enoenhalv timme och stack hem.
Solen sken som en tok!
Slappade hemma några timmar, hade de gott.
Anton kom och vi åkte ut på landet, hem till en gammal kompis.
Vi hälsade på hästarna och började fixa med en av dem.
Vi red i paddocken en stund, fan vad jag har saknat det!
Det var typ 1½ år sen sist och innan dess var det lika länge.
Anton satt för typ första gången på hästrygg och jag tycker han klarade sig oväntat bra!
Åkte hem, åt otroligt god mat, tittade på dansprogram och sen dansade vi ikapp oss på de Anton missade i kursen i våras.
Just det, vi dansar Lindy Hop, men det kan vi ta en annan gång...
Sen åkte han, jag var ensam och kvällen fortsatte härligt.
Gilmore Girls först och nu börjar So You Think You Can Dance!
Hoppas alla är lika nöjda som jag :)
Ensam och övergiven
Inom en månads tid har jag nu blivit av med mina två bästa vänner och min pojkvän.
Det känns i alla fall precis så.
Pojkvännen tog det slut med, det finns inte så mycket att säga om det. Visst saknar jag det. Utan tvekan.
Bästa vännen 1 var pojkvännen. Vi började som bästa vänner, blev tillsammans, var tillsammans i drygt ett år och nu är det slut. Vi är fortfarande vänner, men jag vet inte om det nånsin kan bli riktigt bra vänskap mellan oss igen. I alla fall inte på lång tid framöver, tror jag. Dessutom flyttar han till stockholm i januari för att bli musiksoldat. Han har drömt om det hela sitt liv och ser verkligen fram emot det. Men det betyder också att vi nästan inte kommer kunna ses.
Bästa vännen 2 flyttar ifrån mig om en vecka. Hon ska gå ett års musikalutbildning på folkhögskola i skåne. hon har verkligen sett fram emot och längtat efter det här och hon tycker att det ska bli otroligt kul. Men även detta betyder att vi knappt kommer träffas.
Missförstå mig rätt nu, jag missunnar dem inte på något sätt deras lycka att få göra vad de drömt om, men jag måste ändå säga att det gör mig mycket ledsen. Speciellt nu när jag går in i en ny fas i livet på flera sätt och verkligen behöver allt stöd jag kan få. Jag tror också att jag är lite avundsjuk på att de redan påbörjar sina "nya liv" där deras drömmar går i uppfyllelse. Jag har ju också en dröm, men den känns väldigt avlägsen just nu.
Jag har ju andra vänner också, så klart, och jag älskar dem med, men det är ändå dessa två som står mig absolut närmast och därför smärtar det så att det känns som att jag förlorar dem båda, i alla fall till viss del, samtidigt.
Jag ska sluta beklaga mig nu. Ville bara få ur mig lite tankar.
Det känns i alla fall precis så.
Pojkvännen tog det slut med, det finns inte så mycket att säga om det. Visst saknar jag det. Utan tvekan.
Bästa vännen 1 var pojkvännen. Vi började som bästa vänner, blev tillsammans, var tillsammans i drygt ett år och nu är det slut. Vi är fortfarande vänner, men jag vet inte om det nånsin kan bli riktigt bra vänskap mellan oss igen. I alla fall inte på lång tid framöver, tror jag. Dessutom flyttar han till stockholm i januari för att bli musiksoldat. Han har drömt om det hela sitt liv och ser verkligen fram emot det. Men det betyder också att vi nästan inte kommer kunna ses.
Bästa vännen 2 flyttar ifrån mig om en vecka. Hon ska gå ett års musikalutbildning på folkhögskola i skåne. hon har verkligen sett fram emot och längtat efter det här och hon tycker att det ska bli otroligt kul. Men även detta betyder att vi knappt kommer träffas.
Missförstå mig rätt nu, jag missunnar dem inte på något sätt deras lycka att få göra vad de drömt om, men jag måste ändå säga att det gör mig mycket ledsen. Speciellt nu när jag går in i en ny fas i livet på flera sätt och verkligen behöver allt stöd jag kan få. Jag tror också att jag är lite avundsjuk på att de redan påbörjar sina "nya liv" där deras drömmar går i uppfyllelse. Jag har ju också en dröm, men den känns väldigt avlägsen just nu.
Jag har ju andra vänner också, så klart, och jag älskar dem med, men det är ändå dessa två som står mig absolut närmast och därför smärtar det så att det känns som att jag förlorar dem båda, i alla fall till viss del, samtidigt.
Jag ska sluta beklaga mig nu. Ville bara få ur mig lite tankar.
Sånt som får en att inse saker
Ja va ute med en kompis ja inte umgåtts med på rätt länge här om kvällen och hon ställde en spännande och oväntad fråga.
"Vill du dela lägenhet med mig?"
Blev hyffsat paff...
Lägenheten ligger i en stad ett par mil från där jag bor, är en 2a på typ 60m2 och tydligen fräch.
Hyran skulle ligga på typ 4000 så därför ville hon gärna ha en roomie.
Sånna saker är ju inte sånt man ska bestämma så där på plats, det är sånt som ska tänkas över.
Så vi bestämde att jag skulle tänka på det...
Jag är inte redo att flytta hemifrån.
I alla fall inte bara för att flytta hemifrån.
Skulle jag gå på nån skola som låg långt bort skulle det vara en annan sak, då finns det ju mer mening med det.
Men som de känns nu vill jag inte alls ha en massa mer ansvar, betala räkningar, dammtorka eller tvätta själv, jag har ju en mamma och en pappa som gör det så himla bra!
Varför ska jag ge upp nått sånt bra?
Självklart lockas jag av friheten.
Det skulle va ball att bo i lägenhet, om inte annat så bara för att jag har bott i ett och samma hus i hela mitt liv.
Och att byta lilla röda huset med vita knutar i den lilla dalen som frusit i tiden mot liten, trång lägenhet inne i en stad med ny människa skulle definitivt vara spännande.
Ändå lockar det inte mycket nog.
Och även om jag skulle va supersugen och helpå att flytta, skulle jag nog inte göra det ändå.
Jag skulle nog inte få för mamma
:)
"Vill du dela lägenhet med mig?"
Blev hyffsat paff...
Lägenheten ligger i en stad ett par mil från där jag bor, är en 2a på typ 60m2 och tydligen fräch.
Hyran skulle ligga på typ 4000 så därför ville hon gärna ha en roomie.
Sånna saker är ju inte sånt man ska bestämma så där på plats, det är sånt som ska tänkas över.
Så vi bestämde att jag skulle tänka på det...
Jag är inte redo att flytta hemifrån.
I alla fall inte bara för att flytta hemifrån.
Skulle jag gå på nån skola som låg långt bort skulle det vara en annan sak, då finns det ju mer mening med det.
Men som de känns nu vill jag inte alls ha en massa mer ansvar, betala räkningar, dammtorka eller tvätta själv, jag har ju en mamma och en pappa som gör det så himla bra!
Varför ska jag ge upp nått sånt bra?
Självklart lockas jag av friheten.
Det skulle va ball att bo i lägenhet, om inte annat så bara för att jag har bott i ett och samma hus i hela mitt liv.
Och att byta lilla röda huset med vita knutar i den lilla dalen som frusit i tiden mot liten, trång lägenhet inne i en stad med ny människa skulle definitivt vara spännande.
Ändå lockar det inte mycket nog.
Och även om jag skulle va supersugen och helpå att flytta, skulle jag nog inte göra det ändå.
Jag skulle nog inte få för mamma
:)
