Flickan Fredrik

Japp, idag är det 6 år sen den stora katastrofen.
Asså, jag tycker det är lite intressant det där med hur "stor" en katastrof egentligen blir.
Det har varit mycket diskussioner om det här med att flodvågskatastrofen har blivit mycket mer omtalad och "ökänd" i Sverige än på många andra ställen. Thailand, till exempel.
Detta är ju för att Thailand (som inte ens var i närheten av att vara det värst drabbade stället) är ett mycket populärt resmål för svenskar och därför blev många av våra landsmän drabbade. Därför är det intressant i Sverige. Mer intressant än att otroligt många asiater miste livet. Så är det, det kan jag förstå och till viss mån acceptera. Det som ligger närmre ens egen vardag ligger närmre hjärtat.
Men 9/11?
Tro för alla bär i Småland inte att jag inte tycker att det som hände var hemskt och sjukt, vad jag säger är bara att jag tycker det är konstigt att det har blivit stort i hela världen.
Varför är USA:s angelägenheter hela världens angelägenheter?
Visst, det är klart och tydligt så att USA är en enorm stormakt som har otroligt mycket makt och i princip kan göra vad som känns bra just för stunden. (Det är väl typ vad som försigått de senaste mandatperioderna också...)
Men det är ju ändå så att det påverkar oss mycket litet, det ligger oss inte alls nära geografiskt och egentligen borde det väl inte ligga så nära hjärtat? Sanningen är väl nästan att det finns fler USA-motståndare i Sverige än supporters? I alla fall ungefär lika många?
Och det som händer nu mellan USA och länderna i mellanöstern påverkar ju egentligen oss lika lite som svältkatastrofen i Afrika, eller hur!
Och det rör oss väl egentligen mycket mindre än trafficing, som pågår rakt under näsan på oss, gör.

Så varför är det så intressant?!

Varför är den där fule, människoföraktande, apliknande gubben och hans företag så himla viktigt för alla att hålla koll på? Kan någon svara på det?!

Nej, jag säger: Bojkotta USA-intresset! Låt dem inte komma in under skinnet på oss, för de kommer aldrig bry sig ett piss om oss.

Nej, det är något jag kommit fram till under de senaste dagarna.
Alltså... Jag älskar verkligen pojkar och har haft min beskärda del av både bra och kassa boyfriends, men jag är rätt övertygad om att jag aldrig kommer kunna nöja mig med en person under en så sjukt lång period.
Jag tröttnar så otroligt lätt... Jag blir så uttråkad...
Jag kan ofta fastna hårt för en detalj och bli såld på den och tycka att resten också är bra ett ganska bra tag, men när det gäller helheten är jag otroligt svårimponerad.

Jag kan bli förälskad i någon på ett ögonblick och sedan spendera resten av tiden med honom med att hitta alla brister och fel. Jag hittar dem alltid. Därför har jag aldrig blivit riktigt jävla dumpad.

Asså, detta kanske låter dumt, alla är väl jättekräsna när det gäller någon man ska leva med så länge, men vad jag menar är att jag är en mycket, mycket kritisk människa.
Främst är jag kritisk när det gäller tjejer, faktiskt. Jag har bara två nära tjejkompisar. Ingen av dem träffar jag särskillt ofta som det ser ut nu, faktiskt.
Men jag är också mycket kritisk när det gäller killar.
Visst, jag har varit tillsammans med ganska många... Och jag har också varit tillsammans med en hel hög med bajskillar, men det har också funnits dem som varit riktigt bra. Men ändå...
Är det sant att när man verkligen, verkligen älskar någon är varje kyss som den första?
I så fall kommer det verkligen aldrig gå...
Min perfekte kille skulle verkligen behöva vara den perfekte killen, annars skulle jag inte klara det, känns det som.
Han skulle behöva vara så sjukt jävla asbra att han inte kan finnas.

Självklart förstår jag att en mycket stor del av problemet ligger hos mig i att jag är så kritisk, men frågan är ju om jag kommer kunna ändra på det?
Dagen man förlovar sig ska väl vara den lyckligaste näst efter barnafödsel och bröllop?
När jag tänker på dagen jag (förhoppningsvis) kommer förlova mig, tror jag att jag inte alls kommer vara överlycklig.
Jag kommer ha panik.

Men, men. Det återstår väl att se om jag har rätt eller inte...
Känner alla så här? Jag vet inte. Känner du så?

Snart ska jag iväg och jobba...

Sitter här och filisoferar lite...
Är egentligen övertrött och borde redan ligga och snusa i min säng som ser ovanligt läskande ut.
Men så kom jag och tänka på en låttext av en av mina stora förebilder, Jonas Gardell.
Jag har varit rätt nere det senaste.
Genomgår just nu ganska mycket förändringar i livet på olika sätt och då är det väl lätt att det blir så, antar jag.
Jag tänkte i alla fall på den här låten och den fick i alla fall mig på lite bättre humör.

Förlåt dig själv

För allt du skäms över För allt du är stolt över. För allt du vill dölja För allt du vill visa upp. För allt som inte blev som det skulle. För allt du är. För allt du vill vara. Förlåt dig själv.

Det är så enkelt skrivet. Det är så självklart.
Det är så omöjligt. Det är så viktigt.

Det är otroligt vad folk gör för att ställa sig in hos en. Och vad de gör för att man ska köpa vad de säljer.
Idag har jag blivit utsatt för två rätt starka sånna exempel.

Jag åkte in till Göteborg idag för att träffa Edvard.
På väg till att möta honom gick jag över Drottningtorget och där kan man i princip inte smita undan tidningsutdelarna. Jag brukar inte bry mig så mycket om dem. Vill jag ha en tidning så tar jag en, annars tackar jag nej. Jag har vänner som tycker dom är mycket jobbiga för att de är så påstridiga och obehagliga och de har svårt att säga nej till dem. Det har jag inte tyckt. Innan idag.
Jag gick där i min egna värld och funderade över de stora livsfrågor som just nu bryr itt lilla huvud.
Väder, musik, jobb, vänner och annat strunt, med andra ord.
Jag närmar mig tidningspojkarna och ser att dom också har sett mig, för både City- och .SEpojkarna börjar röra sig åt det håll där jag kommer att korsa deras "terratorie".
Precis innan vi möts säger cityjäveln "Hey! How you doin'?" Jag svarar lite osäkert "Hey" för jag är osäker på om han kan svenska och bara lattjar eller om han inte kan svenska alls.
I samma stund som jag ler oh tar tidningen säger han: "Mm, sexy..." Och synar mig upp och ner.
Först blev jag så chockad att jag nog behöll fånleendet, och jag hinner ta några steg och en tidning till innan jag inser vad han just gjorde.
Då blir jag förbannad.
Vem fan är han att titta på min kropp som ett byte som värderas!? Jag vill inte ha hans äckliga ögon på min kropp!
Sen inser jag att hans ögon och min kropp egentligen inte har något med varandra att göra.
Det där var bara något han gjorde för att visa uppskattning för att jag tog en tidning, eller för att försäkra sig om att jag skulle göra det. Han brydde sig egentligen inte alls om hur ag såg ut och trodde att jag tyckte om det och blev glad. Fy fan. Hoppas någon kommer förklara för honom att det är äckligt och svinigt.

Efter några timmar i Edvards behagliga sällskap och en läppring rikare var jag på väg mot tåget som skulle ta mig hem. Då ringer mobilen och ett 08-nummer visar sig på skärmen.
Jag känner ingen i Stockholm och förstår att det är ett företag av något slag.
Mycket riktigt, det är Halebop som ringer och kollar läget lite.
"Hej! Du har ju varit halebop kund ganska länge, men bytte nyligen och provade på Parlino, hur tycker du att det har gått?"
"Ja... Rätt dåligt" Svarar jag.
"Jaha, okay" säger kvinnan "du hade ju ett kontaktkort och därför kan vi se hur mycket pengar du har använt och du var en av våra bästa kunder." "Eeh, va?" Jag använder lite drygt 100 kr i månaden med mobilen och förstår att det måste vara rent fjäsk.
"Ja, därför vill jag erbjuda dig 200 kr i samtalspoot om du byter tillbaka till halebop"
Whaaaaat?
Jag har redan begärt att flytta mitt nummer tillbaka och det händer imorgon, så det sa jag och då sa hon att dom ändå var så glada och att hon skulle försöka fixa så att jag fick det i alla fall.

Va fan? Jag fattar ingenting... Marknaden måste vara hård eller nåt, för det där var skumt.
Men men, jag är inte den som säger nej till gratissaker från multimiljonföretag så jag tackar och ockar om det kommer, men jag måste säga att det är mycket underligt och det säger en del om konkurrensen när jag är en riktigt bra kund...

...för stilen på det förra inlägget.
Jag skrev det så inlindat och med ett, till synes mycket misslyckat, försök till poetisk stuk för att det finns så mycket jag vill säga, men inte kan med.
Jag vill inte såra människor och jag vill heller egentligen inte oroa människor heller.
Med människor menar jag mina vänner.
Det är med andra ord mycket dumt att jag skriver det på min blogg, men som alla bloggare nog kan relatera till är det något med att göra sina känslor offentliga som också gör dem lite mildare.
Jag vet att andra kan läsa det och därför känns det lite bättre.
Jag måste få det ur mig, för att lätta lite på trycket och det här är det ställe jag dumpar sådant.
Egentligen spelar det nog ingen större roll om någon läser det eller inte, bara tanken på att andra kan läsa det och se lite hur jag känner gör att jag blir lite lugnare.

Var så god, förstätt med dit liv nu.

Någon måste ha kommit på mig.
Hittat en lista över mitt liv och upptäckt att jag kommit undan länge nog.
"Så här glad kan man ju inte få vara så här länge" sa dom, och ändrade på det.
Dom tog allt. Rånade mig på minsta smula av mening och slet bort all grund och substans jag så kärt omfamnade.
Nu är jag bar. Naken.
Jag obsessar vid en tanke som aldrig kommer bli mer än just en tanke.
Du vill inte ens prata med mig. Jag förstår dig.
Just nu är jag inte hel. Risken är att jag faller för ett PR-trick och fullbordar mig själv med plast.

Jag tycker synd om mig själv. Det är fult, och jag vet det.
Men det spelar liksom ingen roll. Jag behöver det. Det är en bra undanflykt från att faktiskt göra något åt det.
Så nu sitter jag här. Väntar.
På att livet ska börja om.

Förlåt mig

Inom en månads tid har jag nu blivit av med mina två bästa vänner och min pojkvän.
Det känns i alla fall precis så.
Pojkvännen tog det slut med, det finns inte så mycket att säga om det. Visst saknar jag det. Utan tvekan.
Bästa vännen 1 var pojkvännen. Vi började som bästa vänner, blev tillsammans, var tillsammans i drygt ett år och nu är det slut. Vi är fortfarande vänner, men jag vet inte om det nånsin kan bli riktigt bra vänskap mellan oss igen. I alla fall inte på lång tid framöver, tror jag. Dessutom flyttar han till stockholm i januari för att bli musiksoldat. Han har drömt om det hela sitt liv och ser verkligen fram emot det. Men det betyder också att vi nästan inte kommer kunna ses.
Bästa vännen 2 flyttar ifrån mig om en vecka. Hon ska gå ett års musikalutbildning på folkhögskola i skåne. hon har verkligen sett fram emot och längtat efter det här och hon tycker att det ska bli otroligt kul. Men även detta betyder att vi knappt kommer träffas.

Missförstå mig rätt nu, jag missunnar dem inte på något sätt deras lycka att få göra vad de drömt om, men jag måste ändå säga att det gör mig mycket ledsen. Speciellt nu när jag går in i en ny fas i livet på flera sätt och verkligen behöver allt stöd jag kan få. Jag tror också att jag är lite avundsjuk på att de redan påbörjar sina "nya liv" där deras drömmar går i uppfyllelse. Jag har ju också en dröm, men den känns väldigt avlägsen just nu.

Jag har ju andra vänner också, så klart, och jag älskar dem med, men det är ändå dessa två som står mig absolut närmast och därför smärtar det så att det känns som att jag förlorar dem båda, i alla fall till viss del, samtidigt.

Jag ska sluta beklaga mig nu. Ville bara få ur mig lite tankar.

Ja va ute med en kompis ja inte umgåtts med på rätt länge här om kvällen och hon ställde en spännande och oväntad fråga.
"Vill du dela lägenhet med mig?"
Blev hyffsat paff...

Lägenheten ligger i en stad ett par mil från där jag bor, är en 2a på typ 60m2 och tydligen fräch.
Hyran skulle ligga på typ 4000 så därför ville hon gärna ha en roomie.
Sånna saker är ju inte sånt man ska bestämma så där på plats, det är sånt som ska tänkas över.
Så vi bestämde att jag skulle tänka på det...

Jag är inte redo att flytta hemifrån.
I alla fall inte bara för att flytta hemifrån.
Skulle jag gå på nån skola som låg långt bort skulle det vara en annan sak, då finns det ju mer mening med det.
Men som de känns nu vill jag inte alls ha en massa mer ansvar, betala räkningar, dammtorka eller tvätta själv, jag har ju en mamma och en pappa som gör det så himla bra!
Varför ska jag ge upp nått sånt bra?

Självklart lockas jag av friheten.
Det skulle va ball att bo i lägenhet, om inte annat så bara för att jag har bott i ett och samma hus i hela mitt liv.
Och att byta lilla röda huset med vita knutar i den lilla dalen som frusit i tiden mot liten, trång lägenhet inne i en stad med ny människa skulle definitivt vara spännande.
Ändå lockar det inte mycket nog.

Och även om jag skulle va supersugen och helpå att flytta, skulle jag nog inte göra det ändå.
Jag skulle nog inte få för mamma

:)

Kom just hem efter några timmars umgänge med en gammal vän.
Gammal som i att vi varit vänner länge, men inte träffats på ett tag, inte som i att hon är en tant.
Det var verkligen härligt att känna att efter mycket tid och händelser fungerar vi fortfarande ihop.
Många har jag glidit ifrån. Många saknar jag inte.
Jag saknade nog inte denna vän heller. Eller jag kanske bara inte visste att jag gjorde det.
Men jag tror att hon fyller ett plats i min umgängesrepertoar jag försökt fylla länge.
Jag hoppas det i alla fall.
Vet inte vad jag mer kan säga. Vi får se om jag har rätt.
Men... Tack!

Jag vet inte riktigt vad någon har tänkt om mitt namn, om någon har tänkt något om mitt namn. Jag avänder namnet Fredrik på andra ställen också och många har frågat om det är min pojkvän eller något. 
Så är inte fallet. 
Fredrik är jag. 
Många har också trott att jag kallar mig det för att göra mig lite märkvärdig, vad är det som rä så himla speciellt med mig så att jag springer runt och kallar mig för killnamn? Vilken tönt jag är!
Visst, det är inget speciellt med mig, mer än det är något speciellt med alla och visst, jag är en tönt!
Jag står i alla fall för det! :)

Har du kännt mig ett tag har du säkert redan hört det här.
Nu ska jag nämligen berätta den inte så värst intressanta historien om varför jag ibland kallar mig Fredrik.

När man är liten läser alltid föräldrar en massa böcker för en och en av böckerna mina föräldrar läste för mig handlade om den glada grisen Fredrik som mest av allt i livet tycker om att springa omkring, dagdrömma och smågnola för sig själv. Varje kväll innan han går och lägger sig gör han fyra kullerbyttor i sängen och han har en del andra saker för sig, som får läsaren att förstå att det här är allt en glad liten skit.
Det händer såklart en del andra saker i boken, annars hade det väl itne varit någon vidare bra bok, men de är inte relevanta just nu.
Mina föräldrar tyckte mycket om att läsa den historien för mig eftersom de tyckte att vi var så himla lika, Fredrik och jag. Därför började de dom kalla mig för Fredrik.
När jag sedan växt upp har det visat sig att vi nog har mer gemensamt än de först trodde. Har du läst min "personliga beskrivning" på den här sidan kanske du har sett att något jag ogillar är "tjejigheter". Jag är med andra ord inte så värst tjejig av mig. Jag har, ibland till min stora irritation, alltid haft ett mycket feminint utseende, men jag har aldrig kännt mig lockad av all den där femininitet många andra verkar dyrka.
Jag tycker inte om att sminka mig, jag hatar att shoppa, skor är till för att gå i, mode är tråkigt, kläder är dyra, prata i högt tonläge ger en ont i halsen, tjuta när något är gulligt är störande, tjejtidningar är ytliga och ointressanta, fnittra är irriterande och jobbigt att utföra, kjol och klänning är obekvämt, jag menar, vem fan tycker om att bli svettig på låren?!
Ja, som du ser uppskattar jag inte femininitet något vidare. Jag vet inte varför, det är bara så det är.

Missförstå mig rätt nu, jag har tjejkompisar! De är bara i numerärt underläga mot mina killkompisar.

Summan av kakdegen är i alla fall att jag tycker att Fredrik passar mig. Det är lite som mitt alter ego. Det är i alla fall något/någon jag kan skylla på när jag inte vet vad den jävla skillnaden är på eyeliner och ögonpenna eller
något annat som "alla vet".

Nu vet du att jag är Fredrik och Fredrik är jag.

Jag har ett litet dilemma.
Jag har inte berättat för någon än om att jag har en blogg.
Jag vet inte riktigt varför, egentligen, men det har jag inte.
Jag tror att det är mycket för att jag vill ha gjort det ett tag innan jag visar det för någon. För att verka lite mer erfaren, eller nått. Så att mina vänner som redan bloggat ett tag inte ska döma mig för dåligt, ointressant pladder eller nybörjarmisstag. Om det nu finns nåra sådana inom bloggning.
Nån gång får jag väl berätta för nån. Jag vill väl ändå att nån ska läsa. Anledningen till att man skriver blogg är väl ändå för att man vill bli sedd, annars kan man ju hålla sig till dagboking.

Detta leder mig i alla fall till frågan i rubriken. Vad gör du här, egentligen?
För jag upptäckte efter ett par dagars skrivande att man kan se hur många som har läst en och även om det inte är många, så att det ändå några.
Hur hamnade du här?
Finns det någon slumpfunktion som tar dig till random blogg på den här sidan?
Gissade du på random namn innan blogg.se?
Har du väntat på att någon ska välja just det här domänet så att du kan ägna dig åt att dyrka mig?
Inte vet jag! Svara gärna, det kan vara kul att veta vem som redan vet så mycket om mig.