Fredrik och Jag
Jag vet inte riktigt vad någon har tänkt om mitt namn, om någon har tänkt något om mitt namn. Jag avänder namnet Fredrik på andra ställen också och många har frågat om det är min pojkvän eller något.
Så är inte fallet.
Fredrik är jag.
Många har också trott att jag kallar mig det för att göra mig lite märkvärdig, vad är det som rä så himla speciellt med mig så att jag springer runt och kallar mig för killnamn? Vilken tönt jag är!
Visst, det är inget speciellt med mig, mer än det är något speciellt med alla och visst, jag är en tönt!
Jag står i alla fall för det! :)
Har du kännt mig ett tag har du säkert redan hört det här.
Nu ska jag nämligen berätta den inte så värst intressanta historien om varför jag ibland kallar mig Fredrik.
När man är liten läser alltid föräldrar en massa böcker för en och en av böckerna mina föräldrar läste för mig handlade om den glada grisen Fredrik som mest av allt i livet tycker om att springa omkring, dagdrömma och smågnola för sig själv. Varje kväll innan han går och lägger sig gör han fyra kullerbyttor i sängen och han har en del andra saker för sig, som får läsaren att förstå att det här är allt en glad liten skit.
Det händer såklart en del andra saker i boken, annars hade det väl itne varit någon vidare bra bok, men de är inte relevanta just nu.
Mina föräldrar tyckte mycket om att läsa den historien för mig eftersom de tyckte att vi var så himla lika, Fredrik och jag. Därför började de dom kalla mig för Fredrik.
När jag sedan växt upp har det visat sig att vi nog har mer gemensamt än de först trodde. Har du läst min "personliga beskrivning" på den här sidan kanske du har sett att något jag ogillar är "tjejigheter". Jag är med andra ord inte så värst tjejig av mig. Jag har, ibland till min stora irritation, alltid haft ett mycket feminint utseende, men jag har aldrig kännt mig lockad av all den där femininitet många andra verkar dyrka.
Jag tycker inte om att sminka mig, jag hatar att shoppa, skor är till för att gå i, mode är tråkigt, kläder är dyra, prata i högt tonläge ger en ont i halsen, tjuta när något är gulligt är störande, tjejtidningar är ytliga och ointressanta, fnittra är irriterande och jobbigt att utföra, kjol och klänning är obekvämt, jag menar, vem fan tycker om att bli svettig på låren?!
Ja, som du ser uppskattar jag inte femininitet något vidare. Jag vet inte varför, det är bara så det är.
Missförstå mig rätt nu, jag har tjejkompisar! De är bara i numerärt underläga mot mina killkompisar.
Summan av kakdegen är i alla fall att jag tycker att Fredrik passar mig. Det är lite som mitt alter ego. Det är i alla fall något/någon jag kan skylla på när jag inte vet vad den jävla skillnaden är på eyeliner och ögonpenna eller
något annat som "alla vet".
Nu vet du att jag är Fredrik och Fredrik är jag.
Så är inte fallet.
Fredrik är jag.
Många har också trott att jag kallar mig det för att göra mig lite märkvärdig, vad är det som rä så himla speciellt med mig så att jag springer runt och kallar mig för killnamn? Vilken tönt jag är!
Visst, det är inget speciellt med mig, mer än det är något speciellt med alla och visst, jag är en tönt!
Jag står i alla fall för det! :)
Har du kännt mig ett tag har du säkert redan hört det här.
Nu ska jag nämligen berätta den inte så värst intressanta historien om varför jag ibland kallar mig Fredrik.
När man är liten läser alltid föräldrar en massa böcker för en och en av böckerna mina föräldrar läste för mig handlade om den glada grisen Fredrik som mest av allt i livet tycker om att springa omkring, dagdrömma och smågnola för sig själv. Varje kväll innan han går och lägger sig gör han fyra kullerbyttor i sängen och han har en del andra saker för sig, som får läsaren att förstå att det här är allt en glad liten skit.
Det händer såklart en del andra saker i boken, annars hade det väl itne varit någon vidare bra bok, men de är inte relevanta just nu.
Mina föräldrar tyckte mycket om att läsa den historien för mig eftersom de tyckte att vi var så himla lika, Fredrik och jag. Därför började de dom kalla mig för Fredrik.
När jag sedan växt upp har det visat sig att vi nog har mer gemensamt än de först trodde. Har du läst min "personliga beskrivning" på den här sidan kanske du har sett att något jag ogillar är "tjejigheter". Jag är med andra ord inte så värst tjejig av mig. Jag har, ibland till min stora irritation, alltid haft ett mycket feminint utseende, men jag har aldrig kännt mig lockad av all den där femininitet många andra verkar dyrka.
Jag tycker inte om att sminka mig, jag hatar att shoppa, skor är till för att gå i, mode är tråkigt, kläder är dyra, prata i högt tonläge ger en ont i halsen, tjuta när något är gulligt är störande, tjejtidningar är ytliga och ointressanta, fnittra är irriterande och jobbigt att utföra, kjol och klänning är obekvämt, jag menar, vem fan tycker om att bli svettig på låren?!
Ja, som du ser uppskattar jag inte femininitet något vidare. Jag vet inte varför, det är bara så det är.
Missförstå mig rätt nu, jag har tjejkompisar! De är bara i numerärt underläga mot mina killkompisar.
Summan av kakdegen är i alla fall att jag tycker att Fredrik passar mig. Det är lite som mitt alter ego. Det är i alla fall något/någon jag kan skylla på när jag inte vet vad den jävla skillnaden är på eyeliner och ögonpenna eller
något annat som "alla vet".
Nu vet du att jag är Fredrik och Fredrik är jag.
Kommentarer
Trackback
