Flickan Fredrik

Haha!
Hittade den här otroligt underhållande snutten igår!
Känner att jag bara måste dela med mig av det underbara.

Enjoy!

http://miloop.se/film_view.aspx?mm=5&movie=3101

Igår kväll gjorde jag något oväntat.
Det var något som skulle kunna förändra hela mn tillvaro relativt snart och ändå var jag själv inte beredd på att jag ska skulle göra det.
Jag anmälde mig som au pair på en hemsida som letar upp matchande familj.
Jag har ju funderat en del på vad jag ska göra det närmaste året och eftersom jag hoppas komma in på veterinärutbildning nästa höst, även om jag vet att chanserna inte är väldigt stora, känns det som att jag kanske kommer gå miste om många av de saker man "ska" göra efter gymnasiet.
Jag vill åka utomlands. De skulle ju va gott att typ åka på tågluff men några kompisar, men detta kräver att man planerar mycket och sånna vänner har jag verkligen inte. På gott och ont.
Det skulle också vara kul att plugga något utomlands, typ språk eller något. Det kan ju faktiskt hända att jag kan göra nästa sommar, men det känns så långt borta.
Jag vet inte... Det passar säkert inte alls med att åka iväg och bo i annat land.
Jag har ju inte ens pratat med mamma och pappa något om det alls.
Det blir säkert inte av.

Man det är skönt att drömma ibland.

Gott mos!
Äntligen än monsterhelgen över!
Jag är ju långt ifrån pigg och fräch än, eftersom ja just slutade, men vänta bara!
Imorgon är en ny och härlig dag och då ska ja fan i mig sova så länge ja vill!

Se upp världen, här kommer jag!

Har jobbat ett av de två stora monsterpassen nu...
Det tar verkligen på krafterna!
Även om jag var på Liseberg idag.

Jag ber om ursäkt.
När jag får lite mer energi lovar jag att skriva mer intressanta saker.

Lina, jag älskar dig.

Nu är det över. Nu är det slut.
Stängde precis boken, läste precis sista ordet.
Vad kan man säga mer än, wow!

Fy fan vad jag jobbar!
9.30-22 idag, 9-20 imorgon. 9-22 både lördag och söndag... Otroligt...
Jag vet, jag ska inte klaga, jag har ju i alla fall ett jobb.
Och det är jag jätteglad över!
Speciellt eftersom lönen kommer i veckan...
Nu har jag jobbat och jobbat och till och med söndag jobbar ja som en dåre.
Men sen...!
Sen blir det åka av!

På fredag åker mamma o pappa iväg och lämnar huset och tillvaron helt åt mig!
De ska va borta i 1-2 veckor och det ska bli så underbart!
Det kommer bli härligt att få snuska mig som jag vill, slippa vara tyst på nätterna, ha folk här när och hur jag vill och andra saker man måste låta bli när de är hemma.

Det är klart att jag kommer sakna att saker inte mirakulöst flyger tillbaka till sina platser när jag inte orkar fixa det, som de ofta gör när mamma är hemma, men fan va gott det ska bli...

Äntligen är den här!

Du vet vilken jag menar. Den sista boken i följetången om den fantastiske, men aningen töntige, Harry Potter! : D
Jag har, i ärlighetens namn, verkligen längtat efter den.
Hade funderingar på att köpa den natten till igår, men ja kom till bokhandeln för sent.
Nästa dag tänkte jag att direkt efter frukost ska jag åka och köpa den, för att sedan stänga ute världen i ett par dagar.
Det visade sig att jag inte alls behövde göra det, för min underbara, fina, älskade mamma hade redan varit och köpt den åt mig!
Åter igen, tack mamma!
Jag läser inte superfort och jag var faktiskt social igår, men en bit har jag kommit i alla fall.
Hela den här förmiddagen har gått åt till läsande.
Jag älskar det!
Den är riktigt spännande också...

Nej, här kan jag ju inte sitta och söla längre. Måste fortsätta läsa!

Over and out.

Kom just hem efter några timmars umgänge med en gammal vän.
Gammal som i att vi varit vänner länge, men inte träffats på ett tag, inte som i att hon är en tant.
Det var verkligen härligt att känna att efter mycket tid och händelser fungerar vi fortfarande ihop.
Många har jag glidit ifrån. Många saknar jag inte.
Jag saknade nog inte denna vän heller. Eller jag kanske bara inte visste att jag gjorde det.
Men jag tror att hon fyller ett plats i min umgängesrepertoar jag försökt fylla länge.
Jag hoppas det i alla fall.
Vet inte vad jag mer kan säga. Vi får se om jag har rätt.
Men... Tack!

Igår fick jag ett härligt, upplyftande brev. Det var ett brev med ett vykort i.
Anledningen till att personen inte bara skickat vykortet, utan bemödat sig med att stoppa det i ett kuvert var för att det var min kära mamma som skickade det och hon ville se om jag kände igen handstilen.
Det gjorde jag.
Tror faktiskt hon blev lite besviken :)

Hon är härlig, hon!
Hon vet att jag har varit nere ett tag nu och så springer hon på det här kortet och tänker på mig.
Om du läst på denna sida innan kan du nog också lista ut varför hon tänkte på mig.
Om inte, hänvisar jag dig till http://flickanfredrik.blogg.se/2007/july/fredrik-och-jag.html

I alla fall, tack goda värld, för min Mamma!

Jag vet inte riktigt vad någon har tänkt om mitt namn, om någon har tänkt något om mitt namn. Jag avänder namnet Fredrik på andra ställen också och många har frågat om det är min pojkvän eller något. 
Så är inte fallet. 
Fredrik är jag. 
Många har också trott att jag kallar mig det för att göra mig lite märkvärdig, vad är det som rä så himla speciellt med mig så att jag springer runt och kallar mig för killnamn? Vilken tönt jag är!
Visst, det är inget speciellt med mig, mer än det är något speciellt med alla och visst, jag är en tönt!
Jag står i alla fall för det! :)

Har du kännt mig ett tag har du säkert redan hört det här.
Nu ska jag nämligen berätta den inte så värst intressanta historien om varför jag ibland kallar mig Fredrik.

När man är liten läser alltid föräldrar en massa böcker för en och en av böckerna mina föräldrar läste för mig handlade om den glada grisen Fredrik som mest av allt i livet tycker om att springa omkring, dagdrömma och smågnola för sig själv. Varje kväll innan han går och lägger sig gör han fyra kullerbyttor i sängen och han har en del andra saker för sig, som får läsaren att förstå att det här är allt en glad liten skit.
Det händer såklart en del andra saker i boken, annars hade det väl itne varit någon vidare bra bok, men de är inte relevanta just nu.
Mina föräldrar tyckte mycket om att läsa den historien för mig eftersom de tyckte att vi var så himla lika, Fredrik och jag. Därför började de dom kalla mig för Fredrik.
När jag sedan växt upp har det visat sig att vi nog har mer gemensamt än de först trodde. Har du läst min "personliga beskrivning" på den här sidan kanske du har sett att något jag ogillar är "tjejigheter". Jag är med andra ord inte så värst tjejig av mig. Jag har, ibland till min stora irritation, alltid haft ett mycket feminint utseende, men jag har aldrig kännt mig lockad av all den där femininitet många andra verkar dyrka.
Jag tycker inte om att sminka mig, jag hatar att shoppa, skor är till för att gå i, mode är tråkigt, kläder är dyra, prata i högt tonläge ger en ont i halsen, tjuta när något är gulligt är störande, tjejtidningar är ytliga och ointressanta, fnittra är irriterande och jobbigt att utföra, kjol och klänning är obekvämt, jag menar, vem fan tycker om att bli svettig på låren?!
Ja, som du ser uppskattar jag inte femininitet något vidare. Jag vet inte varför, det är bara så det är.

Missförstå mig rätt nu, jag har tjejkompisar! De är bara i numerärt underläga mot mina killkompisar.

Summan av kakdegen är i alla fall att jag tycker att Fredrik passar mig. Det är lite som mitt alter ego. Det är i alla fall något/någon jag kan skylla på när jag inte vet vad den jävla skillnaden är på eyeliner och ögonpenna eller
något annat som "alla vet".

Nu vet du att jag är Fredrik och Fredrik är jag.

Tacka gud för vänner!
Kom just hem från vännen min och jag känner mig älskad.
Så otroligt skönt att kunna få prata, bli lyssnad på och själv få lyssna. Underbara vän.

Inte så underbara tillvaro.
Inte just nu.
Inte på ett tag nu.
Kanske inte igen.
Inte med dig i alla fall. Hur ska jag veta?
Hur ska du veta?

Hur fan ska du veta?!

Du är ju som jag. Liten, rädd och osäker.
Fast på ett mycket manligt sätt, så klart.

Hur ska du veta? Du är ju som jag.

Nu ska jag snart iväg och påbörja vad jag tror kommer bli det längsta dygnet i hela mitt liv.
Jag har även redan påbörjat de allra längsta 3½ veckorna jag någonsin hoppas behöva uppleva.
Snälla någon, få det att sluta!

Hur kunde jag göra så?
Tänk om det aldrig går att fixa
Tänk om allt är borta nu
Tänk om det var sista gången
Det kan det inte ha varit
Det få det inte ha varit

Det kommer inte att gå

Jag har ett litet dilemma.
Jag har inte berättat för någon än om att jag har en blogg.
Jag vet inte riktigt varför, egentligen, men det har jag inte.
Jag tror att det är mycket för att jag vill ha gjort det ett tag innan jag visar det för någon. För att verka lite mer erfaren, eller nått. Så att mina vänner som redan bloggat ett tag inte ska döma mig för dåligt, ointressant pladder eller nybörjarmisstag. Om det nu finns nåra sådana inom bloggning.
Nån gång får jag väl berätta för nån. Jag vill väl ändå att nån ska läsa. Anledningen till att man skriver blogg är väl ändå för att man vill bli sedd, annars kan man ju hålla sig till dagboking.

Detta leder mig i alla fall till frågan i rubriken. Vad gör du här, egentligen?
För jag upptäckte efter ett par dagars skrivande att man kan se hur många som har läst en och även om det inte är många, så att det ändå några.
Hur hamnade du här?
Finns det någon slumpfunktion som tar dig till random blogg på den här sidan?
Gissade du på random namn innan blogg.se?
Har du väntat på att någon ska välja just det här domänet så att du kan ägna dig åt att dyrka mig?
Inte vet jag! Svara gärna, det kan vara kul att veta vem som redan vet så mycket om mig.

Nu är han inne.
Han ringde mig. Jag sov.
Jag har ringt ett par gånger nu. Han svarar inte.
Sammanträffande? Let's hope so.

Här om dagen hittade min mamma en sajt på nätet om att läsa till veterinär i Norge. Nu är jag heltänd på det!
Jag ska ju läsa fysik b till våren, hade jag tänkt. Jag läste ju aldrig den på gymnasiet och den måste man tyvärr ha. När jag har den har jag chans att komma in i sverige, på det enda stället det finns veterinärutbildning så vitt jag vet, Uppsala. Uppsala ligger nära Stockholm och i Stockholm bor stockholmare. Som sann fejkgöteborgare måste jag säga att det tar emot lite vid tanken på att jag skulle kunna lägga mig till med en sån dialekt och sånna fasoner. Skrämmande tanke. Speciellt eftersom jag har väldigt lätt att ta efter folks sätt att prata. Om jag pratar med någon som har en annan dialekt än jag har börjar jag väldigt snabbt, och omedvetet, glida över till den personens sätt att prata. Jag är väldigt fascinerad av dialekter och jag älskar att byta dialekt, typ när jag är ute på krogen för att lura folk att jag kommer någon annan stans ifrån. Grymt omoget och sjukt kul :)

Det jag skulle komma till var i alla fall att utbildningen i Norge, Oslo, inte ens kräver fysik a! Det betyder att jag redan nu har behörighet till den linjen och, som det verkar, god chans att komma in! Mamma och jag gjorde lite efterforskningar och Oslo ligger faktiskt närmre än Uppsala och det finns dessutom mycket bättre tågförbindelser dit. (Som ni förstår var efterforskningarna mycket omfattande)
Vi läste vidare lite och all undervisning sker på norska. Detta verkar ju lite halvjobbigt, men det var flera som hade skrivit om att man kommer in i språket jättefort och att det inte brukade bli några problem. Många föreläsningar hölls tydligen till och med på "svorska" eftersom många av föreläsarna är svenskar.
Det låter så sjukt roligt, spännande, härligt och lockande!

Bostad och boende är ju alltid viktiga frågor när man ska flytta någonstans. Det är allmänt kännt att Norge inte är ett billigt land att leva i och eftersom Oslo (för er som inte vet det) är Norges huvudstad, borde det vara bland de dyraste ställena att leva på.
Jag tror att matpengar och sånt löser sig, jag får väl låna pengar och hålla på, men bostaden var jag lite mer orolig över. Det finns tydligen "studentbyar" där som man kan bo i och om inget annat dyker upp får jag väl ta med mig husvagnen dit och bo i början.



Jag är SÅ sugen!!

Imorgon är min Anton hemma igen. Säkert brun som en bajs, trött som en dåre och glad som en blomma.
Han har nämligen varit på 10 dagars resa där han fått göra det han gillar bäst; Bada, umgås, dricka och spela trumpet.
Han är nämligen med i en riktigt bra orkester som varje år åker iväg på härliga resor runt om i Europa. Snorungar...
Han är riktigt duktig på trumpet! Även om han inte alls gillar att erkänna det själv. Nu har han ändå fått ge med sig lite, för i januari rycker han in i lumpen som musiksoldat. Detta har varit hans stora mål med  trumpetsepelandet, så det är han ju hyffsat nöjd med också.



På måndag börjar jag jobba ordentligt. På riktigt, liksom. Jag ska jobba som personligassistent för multihanpikappade, så än så länge har ja nästan bara gått brevid,men nu börjar allvaret.
Det är ett riktigt gott jobb, faktiskt. Visst är det en del småjobbiga saker och så, men ofta umgås man ju mest, lagar mat, går på promenad, hälsar på personens kompisar och kollar på tv tillsammans. Låter slitsamt, eller hur?
Ändå vet ja inte om jag skulle vilja arbeta med det nån längre tid. Jag vet inte riktigt varför. Det kanske är tanken på att den här personen betalar mig för att göra dessa saker. Eller, mycket får väl brukaren bidrag för, men ändå. Det känns konstigt.

Fy fan, vad lång den här dagen har varit.
Det började med att jag vaknade av att Pepsi stog och gapade på nedervåningen, jag skrev på henne att vara tyst och en mängd andra saker, till slut slutade hon. Nu var jag vaken nog att höra att en bil startade utanför vårt hus (jag bor i en dal, det finns bara ett annat hus i närheten och det ligger några hundra meter bort, därför är det ganska lätt att höra när det är här utanför) och jag tittar ut genom fönstret för att se vem det kan vara. Då visar det sig att jag inte bara skrämde tyst på min hund, utan också iväg en besökare. Illa pisamt. Han måste ha hört mitt gormande från övervåningen och känns sig hyffsat ovälkommen. Han kom tillbaka senare när mamma var hemma och då gömde jag mig väl.
Efter det har jag knappt gjort någonting, mest suttit här och pillat. Följde med mamma och handlade och fixade med bilen till verkastad, hämtade bilen från verkstad och lite annat smått och gott. Som tur var skrev min trogna vän Lina sms till mig och frågade om vi skulle hitta på något. Båda våra pojkvänner är mänligen i Italien, så vi är båda lite ensamma och tar ut det över varandra.
Nu har jag precis duschat, och en lång skön dusch hade det varit om inte min mamma hade haft fjorton ärenden där inne som störde mig i min dusch-dvala. Snart ska vi iväg på ett kusinkalas. Det ska faktiskt bli riktigt kul, för då får jag träffa mina underbara små kusinbarn. Dessvärre är jag väl inte den enda som kommer tävla om deras uppmärksamhet och i vår släkt tar man för sig eller dör, så är det bara. Detta betyder att alla har väldigt vassa armbågar.
Aj, jävlar, nu måste a sticka, lovade mamma att skriva några tackkort innan vi åkte.

Idag var jag ute på långpromenad med hundarna mina. Det regnade faktiskt inte på oss!
Någon måste väl ha lyssnat på mitt gnäll och bestämt sig för att jag nog kunde få lite tur i alla fall.
Jag hittade lite kantareller, de har kommit ovanligt tidigt i år, och mot slutet av promenaden sprang vi också på lite härligt blåbärsris. Så jag satte mig ner och började plocka och mumsa. Snart kom hundarna springade och undrade vad fan jag höll på med och sa till mig att fortsätta gå. Sen upptäckte även Pepsi blåbären. Jag fick väl lite fint peka ut dem för henne, men när hon väl märkte dem fanns det ingen hejd på henne heller.

  
        Pepsi                               Toya
Så där satt vi, vid sidan av stigen, mitt i ett hav av blåbärsris och smaskade blåbär och småpratade, Pepsi och jag. Toya tittade givetvis på oss som om vi var dumma i huvudet, men hon lufsade sanrt runt för sig själv och nynnade, så där som hon brukar göra.
Allt var som det skulle vara.

Toya har förövrigt en mycket konstig vana. När helst världen är lite dyster, när något går emot henne, när hon vill komma bort från allt eller bara vill vila en stund går hon till sin rhododenrdonbuske. Den är stor, vacker, står precis utanför vår ytterdörr och hon älskar den.
Något hon hatar är när någon gungar på vår höga, fina gunga. Genast springer hon iväg och gömmer sig från världen, ibland inne, ibland i källartrappan, men allra oftast springen hon raka vägen till sin rhododendron och stänger ute allt annat.
Jag tycker det är vackert.

Jag ringde till jobet igårkväll och sa att jag inte kunde komma. Har blivit sjuk och orkar fan ingenting. Det var som tur var inte så mycket att fixa med, så det var ingen fara.
Vilket jävla väder det är! Regnet upphör bara ibland för att jävlas och visa i 5 min hur fint det kan vara.
Och givetvis är det just den här veckan mamma jobbar asmycket och jag måste ta hand om hundarna...
På tal omo hundarna, Toya har läskiga sår på ryggen som kliar och hon ska till veterinären sen. Hoppas de inte är någon fara.
På tal om veterinär så är det ju precis vad jag hoppas vara på väg att bli om typ ett och ett halvt år eller så. Ska bara läsa in fysik b på komvux till våren och sen ska ja börja söka med höga förhoppningar. Hade funderingar på att bli lärare för inte så länge sen. Mattelärare verkar faktiskt vara ett riktigt bra jobb. Men sen visade det sig att man typ inte kan utbilda sig bara till en sorts lärare, man måste ha 2 områden för att vara eftertraktad, och då sprack allt. Inget utav de andra ämnena intresserar mig tillräckligt för att vilja nörda på.
Troligen dags att äta frukost nu. Några funderingar så här på morgonkvisten (?) bara.

Idag har jag en fundering.
De senaste dagarna har jag stiftat lite nya bekantskaper, främst genom att åka många timmar i bil med dem och vad är bättre än att snacka sex med folk man just lärt känna?
Man kan faktiskt få redan på rätt mycket om en person genom att snacka sex med den, mer än just vad den har för sextankar och vanor.
Tänk så här:
1. Personen du försöker snacka sex med är mycket undvikande och rodnar så fort du tar upp det - denna människa har inte så lätt för att öppna sig/har bara dåliga sexerfarenheter/har inga sexerfarenheter
2. Personen börjar dra långa och invecklade historier om hur han/hon haft vilda äventyr på skepp mitt i havet och dyl. - personen har garanterat inte haft sex, men dock läst en del herrtidningar
3. Personen disskuterar med dig, bollar tankar, idéer och erfarenheter och ni har ett riktigt givande samtal - du och den här personen kommer bra överrens

Så är det i alla fall typ för mig.
Men det var inte det jag skulle prata om, det där var bara en lite väl lång förklaring till varför jag har funderar över dagens fundering.

Vad heter det när en tjej gör motsvarigheten till killens runka?

Jag har ingen aning!!!
Nyligen har ju feministiska aktivister kommit med ett nytt ord för tjejens könsorgan, moptsvarande typ snopp´, och detta ord är snippa. Nu väntar jag med spänd frväntan på nästa ord; tjejrunk.

Man kan ju säga pulla. Men i sanningens namn är det ju inte vad de flesta tjejer gör för att få orgasm, istället 'stimulerar de klitoris'. Vad är det för ett uttryck!?

Tänk dig:
Din killkompis är inne på toa för länge när du väntar utanför och desperat vill kissa. Du säger:
- Vad fan gör du där inne egentligen? Runkar du? Haha!

Tänk dig:
Din tjejkomis är inne på toan för länge när du väntar utanför och desperat vill kissa. Du säger INTE:
- Vad fan gör du där inne egentligen? Stimulerar du klitoris? Haha!

Det gör man inte!
Nu är det i och för sig också så att för det mesta kan man vara mer vulgär mot och med killar än med tjejer, men jag tror att det skulle vara enklare att vulgärisera sig mot tjejer om man hade ett bättre uttryck.

Nu till mitt förslag. Gnugga. Det är väl ändå typ det man gör? Och med tanke på att runka i grund och botten betyder typ knuffa eller rubba (på typ en sten), så tycker jag till och med att de passar bättre!
Det kanske inte är ett så vackert, bra eller tilltalande ord, men det är i alla fall ett förslag. Kom med nått bättre själv då!

Seriöst, snälla, kom med något bättre.

För 2 dagar sen gjorde jag och vänner den 7-timmar långa resan hem från Peace&Love-festivalen. Detta känner jag fortfarande av...

Innan festivalen hade jag en del funderingar över vad som skulle hända. Min Anton skulle inte med och de personer jag känner bäst och tycker om mest som var med hade andra människor jag visste att de hellre skulle umgås med. Skulle någon verkligen vilja vara med mig eller skulle jag ensam däcka i en bajsränna och vakna av att något avdankat fyllo hjälpte mig att tvätta bort allt spritpennekladd med sitt varma urin?
Resultatet blev nästan helt överaskande bra.
Förutom en och annan missad konsert på grund av dåligt intresse från andra och ett par ensamma stunder i väntan på att någon skulle komma och dra mig ur min ensamhet, fungerade det finfint!
Jag skaffade mig till och med några nya, störda, härliga kompisar. En riktig solskenshistoria, eller hur? :)

Höjdpunkten på festivalen blev helt oväntat på en konsert med
ett band jag aldrig lyssnat på. Det var så mycket känsla, så
mycket äkta kärlek och förtvivlan. Det var faktiskt Anna Ternheim.


Några pizzor blev det faktiskt inte. Inga däckningar, fyllestrul, nakenchocker eller överdrivna pinsamheter. Ska jag vara besviken eller nöjd med det? Är det inte egentligen poängen med festival? Att åka dit, vara svinäcklig och göra bort sig?
Givetvis fälls inga tårar över uteblivna otrohetsstrul mot min Anton, men det andra ska man väl nästan ha gjort?

Jaja, jag väljer att låta det vara obesvarat och summerar årets festivalande som givande och lyckligt.

Jag har till slut fallit för trycket som sedan länge har funnits där. Jag har blivit en i mängden och även jag valt att lägga ut min privatliv och mina personliga åsikter på det opålitliga nätverket.
Jag pratar ju ändå så mycket strunt att många slutar lyssna, så varför inte prata av mig det värsta här och skona vänners ibland så känsliga öron?

Om någon läser det här eller inte, spelar kanske inte heller någon särskillt stor roll.
Visst har jag som alla andra ett behov av att synas, och troligen ett större intresse av det än de flesta, men bara tanken på att någon, eller faktiskt alla, kan läsa det är upphetsande nog.

Läs om du vill, skriv om du vill, tyck om mig om du vill, hata mig om du vill och skit i mig om du vill. Som många redan har fått erfara, jag håller inte käft ändå.