Arvssynden
Har funderat på det ett tag och nu känner jag mig redo att skriva om det.
När jag skriver arvssynden är den naturliga kopplingen för de flesta troligen till historien om Adam, Eva, ormen och kunskapensträd. Inget konstigt med det. Det är dock inte den arvssynden jag tänker på. Det är inte ens en arvssynd jag tror på. Det jag tänker på är något som pågår just nu, något vi alla gör oss skyldiga till.
Den globala uppvärmningen. Växthuseffekten. Stora ord.
Vi är alla ansvariga för vad vi släpper ut i atmosfären.
Jag kan ärligt säga att inte en timme av vakenhet går förbi för min del då jag inte tänker på något om miljöpåverkan. Och mår dåligt.
Jag vet att jag har väldigt lätt att få dåligt samvete, men när det gäller detta tycker jag absolut inte att det är mer än rätt.
Vi förstör för kommande generationer. Vi förstör för oss själva. Det är vår arvssynd.
Det är så jävla enkelt att säga att en människa, jag själv, inte kan påverka något på det stora hela, så varför bry sig?
Men om det inte handlar om människor, vad handlar det då om?
Världen förstör inte sig själv i den sjukliga takt vi ser nu
Nyligen fick jag höra väldigt skrämmande siffror.
Om alla i Sverige skulle ha på sin dator en timme mindre per dag skulle det räcka till motsvarande bränsle för 5000 resor runt jorden.
Hur jävla svårt är det att stänga av datorn när man inte sitter vid den?
Hur många minuter tar det att starta den?
Jag har själv varit väldigt dålig på detta. Inte längre.
Om alla slutade värma upp mer vatten än de behövde i vattenkokare/kastrull och istället bara värmde det de skulle använda skulle den elen kontinuerligt förse hela Europa med el.
Hör ni inte hur SJUKT mycket det är!!!
Vad fan ska alla med det där extra vattnet till?!
Och det här med att inte stänga av apparater helt, utan bara sätta dem på stand by. Skulle det verkligen vara så jävla mycket jobbigare att gå de där 2-3 metrarna fram till TV:n för att trycka på stora knappen, istället för att sitta på sitt feta arsle i soffan med fjärrkontrollen?
Skulle det vara så mycket begärt att skaffa en kontaktradda med switch?
Behöver du ta bilen 10 min till jobbet eller ska du kanske cykla när det ändå är så fint väder?
Vill du sitta i bilkö eller ska du ta tåget?
Jag vet att det kostar en löjligt stor summa att åka kollektivtrafik nu för tiden. Jag tror inte att det i slutändan kostar mer än att ha bil, men även om det gör det; är det verkligen inte värt det om det kan hjälpa till att bevara vår jord?
Hur mycket ansträngning och tid tar det att källsortera?
Bara dela på metall, hårdplast, mjukplast, papper och vanliga sopor.
Är det sant det fortfarande finns de som inte komposterar?
Jag är verkligen inte den första som säger de här sakerna och jag hoppas verkligen att jag inte är den sista.
Men det är ju så viktigt!
Det är ju så ENKELT!
Så sjukt enkelt att ändra sina vanor bara lite och förändra så mycket.
Ta upp en diskussion, ge någon en tankeställare. Ge sig själv en tankeställare.
Det är egentligen inte så att jag vill få dig att känna dig dålig.
Detta är mitt desperata sätt att få dig att tänka.
Jag tänker så mycket på det och jag tillåter mig själv att må bra när jag väljer det bättre alternativet, hur lite just den handlingen än må förändra.
Börja med dig själv och prata med andra.
Det måste gå att göra något.
Nu gråter jag
Hur i helvete kan detta hända?!?!
Hela denna våren full med totalt jävla bortkastad tid.
Mina drömmar krossade.
Vill inte skriva provet på torsdag. Känns meningslöst.
Jag hatar internet.
Fan i helvetes jävla skit.
Ännu ett år åt skogen då...
Panik
Jävlar vad illa det kunde ha gått!
Jag gick just in på studera.nu för att dubbelkolla min ansökan till veterinärutbildningen (det kan väl inte finnas någon i min ålder som missat att idag är sista anmälningsdagen till högskolor?)
Till min stora förvåning och förtvivlan upptäcker jag att där inte finns någon ansökan registrerad på mig!
Hur fan gick det till?!?!
Jag minns verkligen att jag har anmält mig och allt sånt, så jag har verkligen ingen aning om hur det försvunnit.
Jag vet dock att jag hade gråtit blod om det visat sig att min ansökan försvunnit.
Hade fan aldrig förlåtit mig själv.
När jag kommer hem måste jag leta reda på uppgifter och dubbelkolla min anmälan till Oslo universitet också, de ska fan inte få blåsa mig på detta!
Stress
Jag jobbade 8.00-10.30, skyndade mig hem, sprang upp till min dator för att skriva och rita klart min labbrapport.
Blev klar för knappt 10 min sen.
Lektionen börjar om drygt 20 min.
Nu vänta jag på att maten ska bli klar så att ja kan hinna äta lite innan jag sticker.
Aaaaaaaaah!
Jag hatar barn
Jag är så jävla arg.
Att barn kan vara så jävla sjuka visste jag fan inte.
Och sen förvänta sig total lojalitet, skydd och objektivitet av mig?
Fan heller.
Tur att jag inte jobbar så mycket längre.
Hjältar
Ja, jag har fan inget svar på den frågan. Speciellt inte efter idag.
Inte nog med att jag aldrig vickat på högstadiet förut och var väldigt nervös, jag fick också de sämsta möjliga förutsättningarna.
På första lektionen hade jag inga uppgifter att ge dem. De skulle haft prov dagen innan, men det blev inställt, så jag fick säga till dem att plugga mer inför provet eller läsa. Mm... bra...
Dessutom hade de fått höra att de skulle ha håltimma, så att jag var där betydde att de inte fick ledigt och det var mitt fel. Det fick jag betala för.
Andra lektionen var lite bättre. Då hade jag i alla fall lite grejer att ge dem som sysselsättning. Fast jag fick komma på dem själv. Grym planering, tack så mycket! (NOT!)
Sista lektionen hade jag spanska. Det var en ganska liten grupp och efter kaoset innan verkade de förhållandevis lugna. De fick lite gjort. Med betoning på lite.
Hon som ringde in mig frågade om jag kunde komma imorgon igen om det skulle behövas. Jag sa ja. Detta var på morgonen.
Efter första lektionen gick jag till henne och sa att jag inte ville jobba dagen efter.
Högstadielärare är mina nya hjältar. Jag har ingen aning om hur de står ut. Några tjejer i klassen sa att det brukade vara lika stökigt även när ordinarie lärare hade dem. Fy fan...
Men det var väl också som en av lärarna sa när jag berättade om kaoset:
"Du ska inte känna att du har press från oss. Vi vet att det är svårt. Din uppgift är i princip att hålla dem i rummet."
Haha! Gött att de verkligen säger att det finns inget hopp så det är ingen idé att du försöker.
För att beskriva känslan jag haft under större delen av dagen ska jag citera min gode vän Achmed The Dead Terrorist:
"SILENCE! I KILL YOU!!!"
gråt
Detta bara får inte hända.
Det går inte!
Vi fick ett besked igår som var mycket oroande.
Jag klarar inte det tillsammans med allt annat.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Hon vet inte vad hon ska göra.
Det tar minst två veckor innan vi vet något alls.
Inget annat känns viktigt.
Jag har inte kunnat gråta på nästan 5 månader.
Idag kan jag inte hålla det tillbaka.
Abused
Du har förstört mig.
Jag skyller på Dig.
Jag vet att jag hade förutsättningarna för det, men det är Ditt fel att jag blev detta monster.
Du tog mig när jag var som sårbarast.
Jag vill inte ens säga fick, för Du gav mig aldrig något val.
Hade jag haft det skulle detta aldrig ha hänt.
Du utnyttjade mig på alla sätt jag kan komma på.
Du tömde mig på livsgläde, släckte min gnista. Gjorde mig till en levande död.
När Du väl fått grepp om mig gjorde Du det klart för mig att det inte längre fanns någon väg ut.
Du täppte igen alla kryphål.
Du var ett manipulerande svin.
Du sa att det var mitt fel att Du ville dö.
Mitt fel, för att jag inte försökte stoppa Dig tillräckligt.
Och jag gav Dig allt.
Så fort jag var glad var jag inte tillräckligt uppmärksam på Dina problem.
Så fort jag var någon annan stans var jag för långt borta från Dig och då såg Du till att jag inte glömde det.
Så fort jag inte sa att något var bra var det automatiskt dåligt och då var det mitt fel att Du var deppig.
Så fort jag tyckte att jag hittat något ljust och gott trampade Du på det.
Du vände mig mot mina föräldrar.
Krävde att Du borde vara så mycket viktigare än dem.
Du fick mig att sluta mig för dem.
Hade jag inte vänt tillbaka till dem vet jag inte var jag hade varit idag.
Du känslomässigt våldtog mig så många gånger under det året att jag inte tror att någon kan förstå.
Jag kan inte det.
Sen var det de där gångerna då Du i princip våldtog mig i vanlig bemärkelse också.
Men det visste jag inte då.
När jag läser min dagbok från den tiden vill jag bara skrika.
Jag började tidigt skriva ner sms och samtal med Dig tillsammans med mina funderingar och i efterhand kan jag tydligt se hur allting föll.
Det är ett mirakel att jag över huvud taget fungerar idag.
Jag skyller på Dig.
Du lärde mig precis hur man gör allting fel och jag tackade och tog emot.
Jag hoppas att jag en dag kan förlåta Dig.
Jag har nog inte gjort det än, trots att jag försökt.
Varje gång jag ser någon som liknar Dig eller någon Du kände hajar jag till.
Varje gång jag hör musik vi lyssnade på mår jag dåligt.
Varje gång jag känner lukten av Din parfym får jag kalla kårar.
Du har förstört mig.
Förlåt för denna känslomässiga spya, jag vill få ur mig det en gång för alla.
Ryck
Jag får snart anfall av den här jävla huvudvärken!
Jag vet att om jag tar en tablett går det snart över, men den är tillbaka sen igen.
Jag vill inte att det ska komma tillbaka!
Jag vill att den ska dra åt helvete och stanna där!
Jävla långsamma, irriterande förkylningsfan...
Va?!
har letat runt som en tok, men ja hittar inte rätt ställe...
Bajs
Men det kommer inget.
Jag har massa känslor jag behöver få utlopp för.
Främst är det odefinierbara känningar och det gör mig förvirrad och frustrerad.
"Är du redo att beställa?"
"Ja, lite stabilitet, tack!"
Monster
Du äcklar mig.
Du är alltid glad.
Du vill att alla ska tycka om dig.
Du låtsas inte om vad folk säger bakom din rygg.
Du verkar nöja dig med din egen förvrängda bild av världen.
Jag avskyr sättet du gör dig till på.
Tro inte att jag inte ser. Den som inte ser det måste vara blind.
Du vänder ut och in på dig för att bli just det dagens person vill att du ska vara.
Du har ju för fan ingen egen personlighet.
Du är ett gammalt papper där alla tidigare texter lyser igenom tipexen du inte lyckas täcka med.
Du är en vidrig uppmärksamhetskåt, högljudd, osäker copycat.
Jag äcklar mig
Dramatisk?
Video av bilen
Jag vet inte hur tydligt det syns riktigt, men det är vindrutan som trillar av där i mitten på första filmen.
Märk också det cpiga däcket och rinnandet av olja från under motorhuven i den andra filmen.
Jag vill göra en sak klar. Jag varken fotade eller filmade egentligen för att visa upp det.
Jag gjorde det för att jag inte ska kunna glömma hur illa det var och därför inte glömma vilken tur jag hade eller hur försiktig och uppmärksam jag måste vara i fortsättningen.
Tack för mig.
Tack Gode Gud!
I den där högen med skrot satt jag för 1½ timme sen. Jag hängde också upp och ner i den för ungefär så länge sen.
Jag hade uppmärksamheten borta i typ en sekund och plötsligt vändes hela min värld upp och ner. Bokstavligt talat.
Jag hängde plötsligt i bilbältet och fattade inte vad fan som just hänt.
Jag fick väl knäppt loss mig, stängde av bilen och började rycka i dörrarna. Båda dörrarna var så pass bucklade att de inte gick att få upp och det var ungefär då min klaustrofobi gjorde sig påminnd.
Jag började fundera över att sparka ut ett fönster för att ta mig ut, men kollade i alla fall om de gick att veva ner först, otroligt skönt att inte ha elhissar just då!
Det första fönstret satt fast, så jag kröp till andra sidan och försökte där. Det satt också fast. Funderade över om det fanns risk att fönstren sprack på mig om jag försökte lite mer våldsamt, eftersom de troligen var utsatta för mycket tryck, men jag bestämde mig för att ta risken. Efter en stund fick jag ner ett fönster och kunde krypa ut.
Jag har mycket svårt att uppskatta hur lång tid det tog för mig att ta mig ut och minnet är inte glasklart heller, jag var nog i ett rätt gott chocktillstånd. Det är jag fortfarande. Det var heller ingen annan där, så jag vet inte säkert.
Det hände nästan precis vid mitt hus, så jag sprang in och ringde 112.
En kvinna svarade och frågade vad som hänt. Hur fan förklarar man? Jag visste ju knappt själv vad som hade hänt.
"Bilen ligger på taket, jag har rullat med bilen"
"Oj! Är du skadad? Behöver du ambulans? Var du ensam? Vem vill du ska komma?"
Är jag skadad? Ingen aning. Kände efter lite snabbt.
"Nej, jag mår bra, jag behöver inte ambulans och jag var ensam i bilen. Jag vet inte riktigt vem som borde komma, men bilen ligger över hela vår lilla väg, så nån måste flytta på den"
Jag blev skickad till polisen och efter något som nog var 20 min kom en polisbil och en bärgningsbil.
Fick för första gången användning för mitt körkort. Fick även blåsa.
Hade ringt mina föräldrar också, så efter ett tag kom mamma, den stackaren. Hon var väl som vanligt mer rädd än jag.
Vi pratade ett tag, och efter en stund kom en man fram till oss. Det var på en mycket liten väg och det är inte många som kör där, men den här mannen skulle dit och fiska i dammarna.
Han tog en snabb titt på oss och bilen som låg på ändå och sa:
"Kan ni flytta på bärgningsbilen, vi kommer inte fram."
Poliserna tittade på honom och sa lite försiktigt
"Ja, vi har ju lite att göra här, men vänta du en stund så ska vi flytta på den"
Då blev mannen irriterad och sa att det var hans fru som körde och att hon ville därifrån. Så polisen fick, efter menande blickar på varandra och på oss, be bärgaren att flytta på bilen så att de kunde komma förbi.
När han sedan började gå därifrån tittade han på bilen, skrattade till och kläckte ur sig:
"Ja, så går det när man kör för fort"
Då tog polisen ett steg fram och svarade
"Fast så var det inte i det här fallet" Det var det faktiskt inte. Kommer till det sen.
Mannen började då jiddra om något annat, men min mamma, älskar henne, vände sig till mannen sa till honom att knipa och gå därifrån. Hon fick beröm av polisen att hon inte hade klippt till honom.
Efter mycket om och men blev bilen vänd på rätt håll och dom fick iväg den.
Dom sa också något jag inte alls funderat över, att jag kan bli av med körkortet för det här. Vårdslöhet.
Vi får se hur det går. Men de sa också att de kunde se att jag inte kört så fort och att stenen jag kört på låg korkat nära vägen.
För det var så det gick till. Jag måste ha råkat styra bilen lite åt höger och där fanns en sten som fungerade som en ramp som fick bilen att bete sig som på en bilshow. Den fortsatte frammåt och snurrade runt.
Hade velat lägga in en film jag tog sen, på när de vänder tillbaka bilen. Där kan man se hur kvaddad den är, men jag vet inte hur man får in filmer i inläggen, så jag får väl visa för folk som är intresserade.
Jag mår ganska bra nu. Är som sagt chockad. Och stel i nacken. Lite ont i ena armen.
Vi får se, känner jag mig sämre får jag väl kolla upp det, men just nu vill jag bara vila.
Och, som rubriken säger, det finns bara en sak att säga: Tack Gode Gud att det gick så bra!
Det blev ett väldigt långt inlägg, men jag hade mycket att få ur mig.
Läskigt
I natt hade jag svårt att somna.
Fråga mig inte varför, men det hade jag.
La mig vid lite innan 1 och somnade typ vid 2, tror jag.
Låg och tänkte, funderade och irriterade mig över att jag inte redan sov, när jag visste hur trött jag egentligen var.
Sen hände läskighet no. 1
Plötsligt lyser det i hea rummet.
Fläckar av ljus som dansar runt i rummet.
Det låter också.
Ett gällt, elektroniskt, skrikande ljud.
Det är min discoväckarklocka som har gått igång...
Det som är läskigt var att jag inte har en aning om varför den startade!
Det var inget alarm igångsatt eller något sådant.
Mycket konstigt.
Läskighet no. 2 hände en stund senare.
Jag blev väldigt vaken när alarmet gick (så man får ju ändå säga att den gjorde sitt jobb) men efter en stund började jag dåsa lite.
Då hör jag ett otroligt läskigt ljud.
Jag bor ute i skogen, så jag är van vid bara skogsljud och en bil nån gång i timmen, men det här ljudet var av ett helt annat slag.
Det gick väldigt fort, så jag minns det inte exakt, men jag minns att jag direkt efteråt associerade det till att någon blev skadad.
Det var ett gällt skri som lät mänskligt och förtvivlat.
Ny klarvaken låg jag spänd ett tag och lyssnade efter mer.
Men det lät inte mer.
Jag har ingen aning om var det var, men nu dagen efter hoppas jag att ingen kommer i blåvit bil och frågar om jag hört något konstigt under natten.
Visst, du kanske inte tyckte detta var så mycket att hänga i granen, men för mig som bara kunde se första halvtimman på Texas chainsaw massacre och fick seriösa mardrömmar av the ring (ja, den amerikanska versionen. Skulle aldrig i mitt liv få för mig att se den japanska!), var detta något som definitivt fick mig att blunda hårdare och hårdare tills jag tvingade mig själv att somna ifrån det.
Tisdag kväll
Vi ska inte ses.
Vi ska inte ringa.
Vi ska inte smsa.
Vi ska inte msna.
Vi ska ingenting.
I alla fall inte innan tisdag kväll. Om jag orkar blir det längre.
Jag hoppas så att jag är stark nog!
Det är en sån konstig situation också.
Jag vill prata med dig.
Men jag vill ju ändå på något sätt att du ska lida.
Lida av att inte prata med mig, inte se mig eller höra mig.
Jag älskar dig. Jag vill att du ska må bra.
Men lider du inte nu, kommer du att såra mig djupt.
Hur? Var? När?
Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv.
Jag vet inte hur, när eller var jag kommer att träffa dig nästa gång.
Och det viktigaste, jag vet inte hur det kommer att sluta.
Inte en minut går utan att jag tänker på det. På dig.
Hur ska det gå när vi ses?
Vad kommer du säga?
Vad kommer jag göra?
Va fan gör man?!
Ett dygn
Jag har även redan påbörjat de allra längsta 3½ veckorna jag någonsin hoppas behöva uppleva.
Snälla någon, få det att sluta!
Vad har jag gjort?!
Tänk om det aldrig går att fixa
Tänk om allt är borta nu
Tänk om det var sista gången
Det kan det inte ha varit
Det få det inte ha varit
Det kommer inte att gå
