Flickan Fredrik

I den där högen med skrot satt jag för 1½ timme sen. Jag hängde också upp och ner i den för ungefär så länge sen.
Jag hade uppmärksamheten borta i typ en sekund och plötsligt vändes hela min värld upp och ner. Bokstavligt talat.
Jag hängde plötsligt i bilbältet och fattade inte vad fan som just hänt.
Jag fick väl knäppt loss mig, stängde av bilen och började rycka i dörrarna. Båda dörrarna var så pass bucklade att de inte gick att få upp och det var ungefär då min klaustrofobi gjorde sig påminnd.
Jag började fundera över att sparka ut ett fönster för att ta mig ut, men kollade i alla fall om de gick att veva ner först, otroligt skönt att inte ha elhissar just då!
Det första fönstret satt fast, så jag kröp till andra sidan och försökte där. Det satt också fast. Funderade över om det fanns risk att fönstren sprack på mig om jag försökte lite mer våldsamt, eftersom de troligen var utsatta för mycket tryck, men jag bestämde mig för att ta risken. Efter en stund fick jag ner ett fönster och kunde krypa ut.
Jag har mycket svårt att uppskatta hur lång tid det tog för mig att ta mig ut och minnet är inte glasklart heller, jag var nog i ett rätt gott chocktillstånd. Det är jag fortfarande. Det var heller ingen annan där, så jag vet inte säkert.
Det hände nästan precis vid mitt hus, så jag sprang in och ringde 112.
En kvinna svarade och frågade vad som hänt. Hur fan förklarar man? Jag visste ju knappt själv vad som hade hänt.
"Bilen ligger på taket, jag har rullat med bilen"
"Oj! Är du skadad? Behöver du ambulans? Var du ensam? Vem vill du ska komma?"
Är jag skadad? Ingen aning. Kände efter lite snabbt.
"Nej, jag mår bra, jag behöver inte ambulans och jag var ensam i bilen. Jag vet inte riktigt vem som borde komma, men bilen ligger över hela vår lilla väg, så nån måste flytta på den"
Jag blev skickad till polisen och efter något som nog var 20 min kom en polisbil och en bärgningsbil.
Fick för första gången användning för mitt körkort. Fick även blåsa.
Hade ringt mina föräldrar också, så efter ett tag kom mamma, den stackaren. Hon var väl som vanligt mer rädd än jag.
Vi pratade ett tag, och efter en stund kom en man fram till oss. Det var på en mycket liten väg och det är inte många som kör där, men den här mannen skulle dit och fiska i dammarna.
Han tog en snabb titt på oss och bilen som låg på ändå och sa:
"Kan ni flytta på bärgningsbilen, vi kommer inte fram."
Poliserna tittade på honom och sa lite försiktigt
"Ja, vi har ju lite att göra här, men vänta du en stund så ska vi flytta på den"
Då blev mannen irriterad och sa att det var hans fru som körde och att hon ville därifrån. Så polisen fick, efter menande blickar på varandra och på oss, be bärgaren att flytta på bilen så att de kunde komma förbi.
När han sedan började gå därifrån tittade han på bilen, skrattade till och kläckte ur sig:
"Ja, så går det när man kör för fort"
Då tog polisen ett steg fram och svarade
"Fast så var det inte i det här fallet" Det var det faktiskt inte. Kommer till det sen.
Mannen började då jiddra om något annat, men min mamma, älskar henne, vände sig till mannen sa till honom att knipa och gå därifrån. Hon fick beröm av polisen att hon inte hade klippt till honom.
Efter mycket om och men blev bilen vänd på rätt håll och dom fick iväg den.
Dom sa också något jag inte alls funderat över, att jag kan bli av med körkortet för det här. Vårdslöhet.
Vi får se hur det går. Men de sa också att de kunde se att jag inte kört så fort och att stenen jag kört på låg korkat nära vägen.
För det var så det gick till. Jag måste ha råkat styra bilen lite åt höger och där fanns en sten som fungerade som en ramp som fick bilen att bete sig som på en bilshow. Den fortsatte frammåt och snurrade runt.
Hade velat lägga in en film jag tog sen, på när de vänder tillbaka bilen. Där kan man se hur kvaddad den är, men jag vet inte hur man får in filmer i inläggen, så jag får väl visa för folk som är intresserade.
Jag mår ganska bra nu. Är som sagt chockad. Och stel i nacken. Lite ont i ena armen.
Vi får se, känner jag mig sämre får jag väl kolla upp det, men just nu vill jag bara vila.
Och, som rubriken säger, det finns bara en sak att säga: Tack Gode Gud att det gick så bra!

Det blev ett väldigt långt inlägg, men jag hade mycket att få ur mig.