Fred och Kärlek
För 2 dagar sen gjorde jag och vänner den 7-timmar långa resan hem från Peace&Love-festivalen. Detta känner jag fortfarande av...
Innan festivalen hade jag en del funderingar över vad som skulle hända. Min Anton skulle inte med och de personer jag känner bäst och tycker om mest som var med hade andra människor jag visste att de hellre skulle umgås med. Skulle någon verkligen vilja vara med mig eller skulle jag ensam däcka i en bajsränna och vakna av att något avdankat fyllo hjälpte mig att tvätta bort allt spritpennekladd med sitt varma urin?
Resultatet blev nästan helt överaskande bra.
Förutom en och annan missad konsert på grund av dåligt intresse från andra och ett par ensamma stunder i väntan på att någon skulle komma och dra mig ur min ensamhet, fungerade det finfint!
Jag skaffade mig till och med några nya, störda, härliga kompisar. En riktig solskenshistoria, eller hur? :)
Höjdpunkten på festivalen blev helt oväntat på en konsert med
ett band jag aldrig lyssnat på. Det var så mycket känsla, så
mycket äkta kärlek och förtvivlan. Det var faktiskt Anna Ternheim.
Några pizzor blev det faktiskt inte. Inga däckningar, fyllestrul, nakenchocker eller överdrivna pinsamheter. Ska jag vara besviken eller nöjd med det? Är det inte egentligen poängen med festival? Att åka dit, vara svinäcklig och göra bort sig?
Givetvis fälls inga tårar över uteblivna otrohetsstrul mot min Anton, men det andra ska man väl nästan ha gjort?
Jaja, jag väljer att låta det vara obesvarat och summerar årets festivalande som givande och lyckligt.
Innan festivalen hade jag en del funderingar över vad som skulle hända. Min Anton skulle inte med och de personer jag känner bäst och tycker om mest som var med hade andra människor jag visste att de hellre skulle umgås med. Skulle någon verkligen vilja vara med mig eller skulle jag ensam däcka i en bajsränna och vakna av att något avdankat fyllo hjälpte mig att tvätta bort allt spritpennekladd med sitt varma urin?
Resultatet blev nästan helt överaskande bra.
Förutom en och annan missad konsert på grund av dåligt intresse från andra och ett par ensamma stunder i väntan på att någon skulle komma och dra mig ur min ensamhet, fungerade det finfint!
Jag skaffade mig till och med några nya, störda, härliga kompisar. En riktig solskenshistoria, eller hur? :)
Höjdpunkten på festivalen blev helt oväntat på en konsert med
ett band jag aldrig lyssnat på. Det var så mycket känsla, så
mycket äkta kärlek och förtvivlan. Det var faktiskt Anna Ternheim.
Några pizzor blev det faktiskt inte. Inga däckningar, fyllestrul, nakenchocker eller överdrivna pinsamheter. Ska jag vara besviken eller nöjd med det? Är det inte egentligen poängen med festival? Att åka dit, vara svinäcklig och göra bort sig?
Givetvis fälls inga tårar över uteblivna otrohetsstrul mot min Anton, men det andra ska man väl nästan ha gjort?
Jaja, jag väljer att låta det vara obesvarat och summerar årets festivalande som givande och lyckligt.
Kommentarer
Trackback
