Flickan Fredrik

Idag var jag ute på långpromenad med hundarna mina. Det regnade faktiskt inte på oss!
Någon måste väl ha lyssnat på mitt gnäll och bestämt sig för att jag nog kunde få lite tur i alla fall.
Jag hittade lite kantareller, de har kommit ovanligt tidigt i år, och mot slutet av promenaden sprang vi också på lite härligt blåbärsris. Så jag satte mig ner och började plocka och mumsa. Snart kom hundarna springade och undrade vad fan jag höll på med och sa till mig att fortsätta gå. Sen upptäckte även Pepsi blåbären. Jag fick väl lite fint peka ut dem för henne, men när hon väl märkte dem fanns det ingen hejd på henne heller.

  
        Pepsi                               Toya
Så där satt vi, vid sidan av stigen, mitt i ett hav av blåbärsris och smaskade blåbär och småpratade, Pepsi och jag. Toya tittade givetvis på oss som om vi var dumma i huvudet, men hon lufsade sanrt runt för sig själv och nynnade, så där som hon brukar göra.
Allt var som det skulle vara.

Toya har förövrigt en mycket konstig vana. När helst världen är lite dyster, när något går emot henne, när hon vill komma bort från allt eller bara vill vila en stund går hon till sin rhododenrdonbuske. Den är stor, vacker, står precis utanför vår ytterdörr och hon älskar den.
Något hon hatar är när någon gungar på vår höga, fina gunga. Genast springer hon iväg och gömmer sig från världen, ibland inne, ibland i källartrappan, men allra oftast springen hon raka vägen till sin rhododendron och stänger ute allt annat.
Jag tycker det är vackert.