Flickan Fredrik

Imorgon är min Anton hemma igen. Säkert brun som en bajs, trött som en dåre och glad som en blomma.
Han har nämligen varit på 10 dagars resa där han fått göra det han gillar bäst; Bada, umgås, dricka och spela trumpet.
Han är nämligen med i en riktigt bra orkester som varje år åker iväg på härliga resor runt om i Europa. Snorungar...
Han är riktigt duktig på trumpet! Även om han inte alls gillar att erkänna det själv. Nu har han ändå fått ge med sig lite, för i januari rycker han in i lumpen som musiksoldat. Detta har varit hans stora mål med  trumpetsepelandet, så det är han ju hyffsat nöjd med också.



På måndag börjar jag jobba ordentligt. På riktigt, liksom. Jag ska jobba som personligassistent för multihanpikappade, så än så länge har ja nästan bara gått brevid,men nu börjar allvaret.
Det är ett riktigt gott jobb, faktiskt. Visst är det en del småjobbiga saker och så, men ofta umgås man ju mest, lagar mat, går på promenad, hälsar på personens kompisar och kollar på tv tillsammans. Låter slitsamt, eller hur?
Ändå vet ja inte om jag skulle vilja arbeta med det nån längre tid. Jag vet inte riktigt varför. Det kanske är tanken på att den här personen betalar mig för att göra dessa saker. Eller, mycket får väl brukaren bidrag för, men ändå. Det känns konstigt.