Flickan Fredrik

Igår var jag och Edvard på bio. Det blev filmen På smällen, riktigt rolig film!
Jag lyckades så jävla bra med att inte låta honom veta vilken film det var, han hade inte en susning innan rubriken kom upp på bioduken!

Jag är nog den värsta biobesökare du kan tänka dig.
Det är mig alla hatar.
Jag tycker det är rätt kul! :D
Jag är visserligen inte så lång, så jag brukar inte skymma någon, men jag har ju halvstort hår i alla fall.
Det som är hemskt med mig är att jag skrattar jättehögt och helt ohämmat, applåderar när något är stört jävla kul, äter alltid godis och dricker dricka, inte så högt jag kan, men ändå, dessutom pratar jag alltid under filmen. Lite tyst och smidigt, men jag gör det i alla fall. Det finns ju alltid så mycket att kommentera!
Men när jag ser läskiga filmer är jag ändå som värst...
Jag tycker inte om att tappa kontrollen, jag tycker om att ha koll på situationer och vara beredd med reaktioner på saker. Det är omöjligt på skräckfilm. Därför blir jag arg som fan när jag blir riktigt rädd!
Detta gäller inte bara film, blir jag rädd så blir jag förbannad!
Blir jag rädd så blir jag högljudd.
Jag minns när jag var liten och lyssnade på spökhistorier som gjorde mig asskraj, då började jag alltid prata jättehögt om hur dålig den var om alla fel i i historien och förstörde upplevelsen för alla andra. För att ingen skulle kunna tro att jag var rädd. Smart, va?

I alla fall, det jag egentligen ville skriva om, det som är orsaken till rubriken, är ett samtal Edvard och jag hade medan vi väntade på att bion skulle börja.
Vi gick och pratade lite om hur vissa människor har haft så mycket mer tur än andra.
Vissa verkar ha fått allt, andra inget.
Så berättade jag om en kvinna som var på samma aerobicspass som jag som var en sån man undrade "Vad fick du?" och jag tyckte det var så hemskt för det kändes så stereotypt att just hon skulle va dålig.
Det kan hända att det var hennes första vecka eller något sånt, hon var i alla fall kass.
Hon var inte någon skönhet, hon var storvuxen och klumpig.

Det är nu Edvard klämmer ur sig tidernas bästa, tröstande kommentar;
-Men hon har säkert massor med hundar hemma!

HAHAHAHA!

Han hade egentligen tänkt säga kärlek, men så såg han en bild på några hundar och då gick tankegången lite snabbt, kärlek - hundar - hundar ger ju kärlek - jag säger hundar... och så kom det ut.
Jag tycker det var underbart smart och omtänksamt sagt!
Och det utnämner jag nu till årets fördom;

Misslyckade människor har massor med hundar!