Spänning i vardagen
Åh, shit vad konstigt det blev...
Efter träningen fick Lina tag i mig och berättade för mig att jag skulle åka till Sebbe för lite trevligt mys.
Det blev en sån där gammel goding med Sebbes föräldrar :P
Vi kollade på MTV galan och klagade på allt och alla, precis som det ska va.
När klockan började bli läggdags gick jag till tåget och åkte till Alingsås.
Väl i Alingsås gick jag till bilen för att köra den korta, harmlösa biten hem till mig.
Så blev det dock inte.
Medan jag stog och skrapade rutorna kom en man framvinglandes till mig och frågade om han fick fråga något.
Visst.
Han sa att han var en snäll man som inte ville något illa, men om jag vile vara så snäll och köra honom hem skulle han ge mig pengar.
Jag var inte så intresserad av pengarna, men jag har en stor svaghet för att hjälpa till och tro det bästa om människor, så jag sa ja. Vad jag inte tänkte på var att hans hus låg en bit utanför civilisationen och att det skulle bli mycket mörkt och ensligt där. Tabbe av mig.
I alla fall, vi klev in i bilen och körde iväg.
Då började han prata om att han behövde cigg och mat och frågade om vi inte kunde stanna nånstans så att han kunde köpa det.
Först ville jag inte det, men sen föreställde jag mig hur han satt hemma med inget utom snus och öl i kylskåpet och svalt. Jag var tvungen att köra till en mack.
På väg till macken ville han visa mig sina tatueringar och då fick jag även syn på hans armbåge. Ajajaj...
Den såg ut som de flesta armbågar förutom i det avseende att den hade en knöl stor som en liten knytnäve på sig. Jag blev orolig och sa att han borde åka till sjukhuset och kolla på den där. Nej nej sa han, jag skär bara bort den när jag kommer hem.
Hehehe... bra idé...
Jag sa att jag skulle ringa till min mamma sjuksköterskan medan han gick in och handlade på Statoil, och så gjorde vi.
Mamma blev kanske inte så glad. "Hej mamma, förlåt att jag väckte dig, men jag har plockat upp en dyngrak liftare med en blodig tennisboll på armbågen"
Vi bestämde i alla fall att jag skulle försöka övertala honom att åka till sjukhuset men eftersom han troligen inte skulle vilja det fick jag bara köra honom till avfartsvägen och inte in på nån småväg, sen fick han gå själv.
För att inte dra ut på detta allt för mycket - även om det hände en del intressanta saker på vägen dit - så kan man väl säga att det var sagt och gjort.
Jag stannade där jag hade bestämt att släppa av honom och han började tjafsa.
Jag hade mamma i luren och det kändes ju lite skönt. Hon och pappa hade gått upp, klätt på sig och var redo att komma till min räddning.
Han ville dels att jag skulle komma hem till honom och lyssna på lite skön musik och dricka te och dels att jag skulle köra honom hela vägen till huset.
Nix pix, sa jag.
Jag blev lite stolt över mig själv. för han försökte verkligen och man kan aldrig vara säker på fullt folk, han skulle kunnat klicka till och blivit aggressiv, men jag vidhöll att jag inte tänkte köra längre och att han skulle hoppa ur.
Till slut gjorde han det och jag kunde köra hem.
Väl hemma väntade mamma och pappa. De var ju inte arga, men det är klart att jag skrämt upp dem lite.
Pappa sa att jag var dum och att jag borde ha dumpat honom på Statoil.
Mamma sa att hon säkert hade plockat upp honom också, men att hon är starkare än jag och kanske hade kunnat försvara sig.
Min goda tro och mitt otroligt överflödigt stora samvete har ställt till problem för mig genom hela mitt liv, men det här var kanske en av de dummaste grejerna jag gjort...
Jaja, jag fick ju i alla fall en glass. Han köpte den till mig på macken :)
Tro det eller ej, detta var en mycket detaljlös skildring, fråga om det och jag ska berätta en härligt korkad historia :D
