Drömmar och mål
Jag har sån tur.
Jag har funderat en hel del det senaste på det där med framtiden.
Det är ett riktigt skrämmane begrepp för många, men inte för mig.
Okay, jag ska inte säga att jag känner mig hellugn över det, men jag har något som väldigt många andra, speciellt i min ålder, inte har. En dröm.
Jag vet vad jag vill göra med mitt liv och jag har chansen att uppfylla det.
Så många människor mår dåligt över att de fastnar i bakvattnet av gymnasiet då de plötsligt måste välja, så till slut kanske de tar något de bara får en impuls att pröva eller det enda de tycker att de kan ta.
Något jag tycker borde göras åt detta är att prata mer med gymnasieelever om vad som händer efter gymnasiet.
Många inser inte att det då man på allvar måste ta kontroll över sitt liv.
Detta förutsätter såklart att man går gymnasiet, annars händer det mycket tidigare.
Jag vet att det inte är så för alla, men för mig har det alltid varit självklart att jag ska utbilda mig på högskola.
Jag har aldrig funderat på att t.ex. starta eget eller nått sånt, jag har alltid vetat att jag ska utbilda mig en hel jävla massa för att få ett jobb jag bestämt mig att jag vill ha.
Man kan diskutera mycket länge om varför jag alltid har tänkt så, troligen har det mycket att göra med att mina föräldrar båda är flera gånger högskoleutbildade. Mamma började som sjuksköterska och vidareutbildade sig sedan till barnmorska. Pappa utbildade sig till psykolog och sen har han inte slutat vidareutbilda sig.
Lite sån är jag också. Att gå i skolan passar mig så himla bra!
Jag behöver tider, regler och struktur.
Jag arbetar bra under press och jag tycker om att vända och vrida på problem med klasskamrater eller lärare.
Jag saknar skolan och jag ser verkligen fram emot att börja plugga "på riktigt" nästa höst. Även om jag inte kommer in på veterinärlinjen direkt, vilket kanske inte heller är så troligt, har jag bestämt att jag måste plugga något i alla fall. Jag pallar inte att bara ströjobba i ett eller flera år till.
Jag vill sätta igång med min utbildning, bli fördigutbildad och komma igång och jobba med det jag känner är mitt "kall" i livet. Töntigt ord kanske, men det känns faktiskt så.
Usch, det här blev en lång och rätt tråkig text, jag är förvånad om någon läser hela :)
Vad jag egentligen vill säga är nog att jag är mycket tacksam över att jag har ett mål och en dröm och att jag har fått "verktygen" att genomföra den.
Det och lycka till åt alla som fortfarande letar efter sitt kall.
Jag har funderat en hel del det senaste på det där med framtiden.
Det är ett riktigt skrämmane begrepp för många, men inte för mig.
Okay, jag ska inte säga att jag känner mig hellugn över det, men jag har något som väldigt många andra, speciellt i min ålder, inte har. En dröm.
Jag vet vad jag vill göra med mitt liv och jag har chansen att uppfylla det.
Så många människor mår dåligt över att de fastnar i bakvattnet av gymnasiet då de plötsligt måste välja, så till slut kanske de tar något de bara får en impuls att pröva eller det enda de tycker att de kan ta.
Något jag tycker borde göras åt detta är att prata mer med gymnasieelever om vad som händer efter gymnasiet.
Många inser inte att det då man på allvar måste ta kontroll över sitt liv.
Detta förutsätter såklart att man går gymnasiet, annars händer det mycket tidigare.
Jag vet att det inte är så för alla, men för mig har det alltid varit självklart att jag ska utbilda mig på högskola.
Jag har aldrig funderat på att t.ex. starta eget eller nått sånt, jag har alltid vetat att jag ska utbilda mig en hel jävla massa för att få ett jobb jag bestämt mig att jag vill ha.
Man kan diskutera mycket länge om varför jag alltid har tänkt så, troligen har det mycket att göra med att mina föräldrar båda är flera gånger högskoleutbildade. Mamma började som sjuksköterska och vidareutbildade sig sedan till barnmorska. Pappa utbildade sig till psykolog och sen har han inte slutat vidareutbilda sig.
Lite sån är jag också. Att gå i skolan passar mig så himla bra!
Jag behöver tider, regler och struktur.
Jag arbetar bra under press och jag tycker om att vända och vrida på problem med klasskamrater eller lärare.
Jag saknar skolan och jag ser verkligen fram emot att börja plugga "på riktigt" nästa höst. Även om jag inte kommer in på veterinärlinjen direkt, vilket kanske inte heller är så troligt, har jag bestämt att jag måste plugga något i alla fall. Jag pallar inte att bara ströjobba i ett eller flera år till.
Jag vill sätta igång med min utbildning, bli fördigutbildad och komma igång och jobba med det jag känner är mitt "kall" i livet. Töntigt ord kanske, men det känns faktiskt så.
Usch, det här blev en lång och rätt tråkig text, jag är förvånad om någon läser hela :)
Vad jag egentligen vill säga är nog att jag är mycket tacksam över att jag har ett mål och en dröm och att jag har fått "verktygen" att genomföra den.
Det och lycka till åt alla som fortfarande letar efter sitt kall.
Kommentarer
Trackback
