Ursäkta...
...för stilen på det förra inlägget.
Jag skrev det så inlindat och med ett, till synes mycket misslyckat, försök till poetisk stuk för att det finns så mycket jag vill säga, men inte kan med.
Jag vill inte såra människor och jag vill heller egentligen inte oroa människor heller.
Med människor menar jag mina vänner.
Det är med andra ord mycket dumt att jag skriver det på min blogg, men som alla bloggare nog kan relatera till är det något med att göra sina känslor offentliga som också gör dem lite mildare.
Jag vet att andra kan läsa det och därför känns det lite bättre.
Jag måste få det ur mig, för att lätta lite på trycket och det här är det ställe jag dumpar sådant.
Egentligen spelar det nog ingen större roll om någon läser det eller inte, bara tanken på att andra kan läsa det och se lite hur jag känner gör att jag blir lite lugnare.
Var så god, förstätt med dit liv nu.
Jag skrev det så inlindat och med ett, till synes mycket misslyckat, försök till poetisk stuk för att det finns så mycket jag vill säga, men inte kan med.
Jag vill inte såra människor och jag vill heller egentligen inte oroa människor heller.
Med människor menar jag mina vänner.
Det är med andra ord mycket dumt att jag skriver det på min blogg, men som alla bloggare nog kan relatera till är det något med att göra sina känslor offentliga som också gör dem lite mildare.
Jag vet att andra kan läsa det och därför känns det lite bättre.
Jag måste få det ur mig, för att lätta lite på trycket och det här är det ställe jag dumpar sådant.
Egentligen spelar det nog ingen större roll om någon läser det eller inte, bara tanken på att andra kan läsa det och se lite hur jag känner gör att jag blir lite lugnare.
Var så god, förstätt med dit liv nu.
Kommentarer
Trackback
