Flickan Fredrik

Idag ska jag skriva ett inlägg jag tänkt på att skriva sen jag startade den här bloggen.
Okay, jag har bara haft den i drygt en månad, men ändå.
Jag har inte bara funderat över att skriva detta, jag har också bävat inför det.

För dom som känner mig väl kommer detta inte vara någon överraskning, kanske heller inte intressant över huvud taget, och för dem som läst min info kommer det vara ett igenkännbart ämne.
Men för dem som inte vet någonting alls om mig kan detta nog låta mycket, mycket konstigt.

Jag har en stor fobi. Jag klarar inte av armveck.
När jag säger inte klarar av, menar jag verkligen på alla sätt och vis.
Jag kan inte titta på dem, inte känna på dem, inte se någon annan känna på dem, inte tänka på dem, inte höra om dem och absolut aldrig någonsin i mitt liv kan jag kittla i dem.
Jag kan inte förklara varför jag är sån. Jag är heller inte så värst kittlig i övrigt. Jag bara står inte ut med armveck!

Jag har inte alltid varit sån här, det dök upp i mitt sine för ca 4-5 år sedan. Fråga mig inte varför, jag har ingen aning. Och jag hade så gärna sluppit det!
Till en början trodde folk, mycket förståeligt, att jag hittade på och gjorde mig till för att vara märkvärdig, men efter hand förstod folk mer och mer att jag verkligen inte skämtar. Jag HATAR verkligen armveck!!

Folks första reaktion till detta, och den fasen kan ofta hålla i sig väl länge, är att reta mig jättemycket med det genom att på olika sätt göra mig uppmärksam på armveck. De pratar, pekar, kittlar, håller fast mig och petar på mig eller andra vidriga saker. Snart tröttnar de eller märker hur jobbigt jag tycker det är och då går det över.

Nästa stadie är nyfikenhet.
"Vad är det egentligen för fel på dig?"
Jag vet inte!
Det jag vet är att jag, när jag på olika sätt blir utsatt för armveck känner ilningar gå genom hela kroppen och får ett okontrollerbart behov av att klia mig och andra i armvecken.
Jag har faktiskt en ritual som brukar göra det hela bra igen.
Först måste jag klia, med knogarna så att det inte blir för hårt, den andra personen i armvecket och sedan pressa något tyg emellan, så att det inte kliar för mycket.
Sedan gör jag samma sak på mig själv.
Ofta går det bra utan tyget också, men det är bäst om jag får med tyget.

Jag vet nog vad du tänker...
"Jävlar vilken psychobrud!"
Men sanningen är att jag i övrigt är en hyffsat vanlig person och min fobi går för det mesta inte ut över någon utom mig själv.

Döm mig om du vill, men tro inte att jag ljuger. Fråga mina vänner.
Några finns bland mina länkar.
Fråga, så får du se. Eller så kan du bara tro mig.

Under tiden jag har skrivit det här inlägget har jag kliat mig i armvecken ca 7 gånger.